Inlägg

Nytt kapitel för familjekär präst

Hon är mästare på att fånga ögonblick på bild. Både på fritiden och i det kyrkliga arbetet.
Möt Marie Darte, ny präst i Döderhults församling.

– Kyrkorummet har alltid känts hemma för mig. Det är min plats på något sätt, säger 37-­åringen som är bosatt i Högsby tillsammans med kyrkoherden i Högsby pastorat, Jonathan Darte, och deras fyra barn.

Den 1 februari börjar Marie Darte som komminister i församlingen och kommer att hålla i gudstjänster i framför allt Döderhult, Påskallavik och Bockara kyrkor. Ett mycket efterlängtat tillskott i präststyrkan som består av Anders Byström, Anders Duvlund och Stefan Lindholm.
– Jag tror mycket på Marie, med den erfarenhet hon har och det intryck jag fått. Har också hört väldigt mycket gott om henne från hennes tid som präst i Fagerhult. Det känns kul att hon vill börja hos oss och att även att församlingen får en kvinnlig präst, det har vi aldrig haft förut, säger Anders Byström, som är kyrkoherde.

Fotar ögonblicken

Marie Darte ses ofta med en kamera i handen, vilket också är hennes stora intresse. Det är vardagsögonblick hon vill fånga, både på sin fritid och i församlingsarbetet. Bilderna lägger hon sedan ut på sitt Instagram, med en passande text till.
– Det kan vara något jag ser på en promenad eller något annat. Jag vill fånga de små, men viktiga stunderna. Samtidigt reflek­terar jag över tron och livet, berättar hon.

Den kristna tron har alltid varit en del av Marie Darte. Hennes mamma var barnledare i kyrkan i Lund och tog med dottern redan som liten bebis.
– Fortsatte att spendera mycket tid i kyrkan även som barn. Följde ofta med på guds­ tjänster, pratade med präster och diakoner, gick alla barnverksamheter som fanns och så vidare. Den tiden var väldigt viktig för mig. Kyrkorummet är för mig en plats där livet ryms som det är. Det är en plats för alla.

En kallelse

Intresset för kyrkan och den kristna tron gjorde att hon efter gymnasiet började läsa teologi på Lunds universitet. Enskilda kurser som bibelvetenskap, missionsvetenskap och den kristna dogmatiken. Två­tre år senare kom insikten – det var präst hon skulle bli.
– Satt på en gudstjänst i Domkyrkan i Lund. 22 år gammal. Frågan ekade runt i mig hela gudstjänsten tills det helt plötsligt stod helt klart. Det var som att Gud satte en post it­lapp framför ögonen på mig. Den inre kallelsen var så tydlig.

Och eftersom hon läst sida vid sida med prästkandidaterna var det inte svårt att väva ihop fortsättningen på utbildningen för att kunna bli vigd som präst. Under samma utbildning träffade hon också sin stora kärlek. Det var faktiskt kärlek vid första ögonkastet.
– Jonathan stod ofta med en kaffekopp i handen, i samtal med andra. Jag såg honom på avstånd och visste på något sätt att det här är min man. Det var en känsla av samhörighet, något han utstrålade. En dag hamnade vi helt ensamma. Min föreläsning var inställd och han kom fram till mig. Vi kände båda två, väldigt starkt, att vi hörde ihop.

Två veckor innan paret prästvigdes samma dag, var bröllopet ett faktum. Därefter beslutade de att flytta till Luleå och börja sitt gemensamma prästliv där. Jonathan kommer från den norrländska landsbygden och Marie ville uppleva något annat än i sin hembygd Skåne.
– Jag längtade efter något annat. Men efter något år där uppe började vi känna att vår pusselbit fanns någon annanstans på kartan. En dag 2009 slog vi upp tidningen och såg att det fanns tjänster i Växjö stift. Just en av tjänsterna, präst i Fagerhult/Fågelfors, till­ talade mig otroligt mycket. Jag kände mig kallad dit. Är övertygad om att det var vägledning från Gud.

Flyttade tillbaka

De tog sitt pick och pack för att satsa på ett liv i Småland. Och så blev det i några år. Därefter flyttade de tillbaka till Lund för att komma närmare familjen.
– Men våra äldsta barn slutade aldrig prata om Småland som hemma. I december 2018, fyra år senare, flyttade vi tillbaka.

Närmare bestämt till Högsby där familjen numera bor. Jonathan blev kyrkoherde i Högsby pastorat samtidigt som Marie var mammaledig med den yngsta sonen Vide. Nu kan hon knappt vänta på att få börja som präst i Döderhults församling.

Text: Kristin Wennerström
Foto: Curt-Robert Lindqvist

Reportaget är från Stadsmagasinets systertidning Döderhults församlingsblad som kommer ut i dag, torsdag den 30 januari. 

Uppskattad familjemiddag

En god middag tillsammans med andra barnfamiljer, i en avslappnad miljö. Runt en gång i månaden är det familjemiddag i Döderhults församlingshem.

– Det är alltid jätteroligt att träffa föräldrarna. Vi träffar ju deras barn regelbundet via barn­ grupperna och körerna, men inte föräldrarna i samma utsträckning, säger församlingsassistenten Kerstin Jutterdal, en av dem som förberett maten denna torsdagskväll.

Strax innan klockan 17 står också kött­ bullarna och potatismoset rykande redo, tillsammans med lingonsylt och rårivna morötter. Det dröjer inte många minuter innan församlingshemmet sakta men säkert fylls med hungriga familjer. Middagen är vältajmad – vid samma tid slutar nämligen barnen i Gloriakören och Himlakul sin övning.

– Det ska bli så gott med köttbullar, säger sexåringen Ida Ström som är en av de första i kön till maten.

Avbrott i vardagen

Familjemiddagen är till just för familjerna vars barn är aktiva i Döderhults församling. Många uppskattar ett avbrott i vardagen och slippa laga mat för en kväll.
– Vilken förmån att komma till ett dukat bord! Fantastiskt initiativ av församlingen. Det är väldigt trevligt att träffa andra föräldrar och se alla barn ha roligt tillsammans. Kul att det blir fler och fler familjer för varje gång, säger Catrin Alfredsson som är här med sin man Pär och dotter Ebba.

Stämningen är hög under kvällen och det är strykande åtgång på maten. Barnen i Gloriakören samlas vid pianot och sjunger några låtar inför de stolta föräldrarna, ackompanjerade av församlingsmusikern Madeleine Åverling. Kyrkoherde Anders Byström tar tillfället i akt och säger några väl valda ord till barnen.
– Det är väldigt kul att se församlings­ hemmet fullt av glada familjer. Precis som i skolan finns det saker att lära sig här i kyrkan. Jesus har sagt att vi ska älska och ta hand om varandra. Det är livets stora skola, säger han.

När middagen börjar lida mot sitt slut, springer barnen ner i församlingshemmets stora källare som är inredd just för barn och ungdomar. Några av barnen hittar en fotboll och en vänskaplig match blir en perfekt avslutning på en redan lyckad kväll.

Text: Kristin Wennerström
Foto: Curt-Robert Lindqvist

Reportaget är från Stadsmagasinets systertidning Döderhults församlingsblad som kommer ut i dag, torsdag den 30 januari. 

Paret som förgyllt kyrkorummet

Kyrkokonstnärer av rang. Oskarshamnarna Gertrud och Allan Lindholm, som varit trogna Döderhults församling i 50 år, imponerar stort med sina hantverk i församlingens olika kyrkor.

Vart än du tittar i Döderhults kyrka, finns det handgjorda föremål som med sina skickligt utförda och vackra detaljer bidrar till både kyrkan och gudstjänsten. Det kan vara alltifrån sakramentskåpet för det invigda nattvardsbrödet till den förgyllda duvan i lindträ ovanför dopfunten. Eller de många ikonerna som tagit lång tid att slutföra.
– Det är inte bara dekorationer, utan föremål som starkt hör ihop med gudstjänsten. Vi är otroligt tacksamma över att ha två guds­tjänstbesökare som bidragit på detta sätt en längre tid, säger kyrkoherde Anders Byström.

Döderhults församling har varit en självklarhet för oskarshamnarna Gertrud och Allan Lindholm i runt 50 år.
– Det har alltid varit så mycket glädje och liv i Döderhults församling. När vår son Björn ville bli en av kyrkans scouter, det som hette Ansgarsförbundet, började vi engagera oss som ledare, berättar Gertrud Lindholm.

Stort engagemang

Det blev starten på ett engagemang som pågick under många år. Allan var en tid sakristan i församlingen, vilket innebär att han hjälpte till före och efter mässan. Gertrud utbildade sig till diakon och arbetade som detta på frivillig basis i Döderhults kyrka. Bland annat hjälpte hon till att dela ut natt­ varden varje söndagsgudstjänst, göra hem­ besök hos äldre församlingsmedlemmar och hålla andakter på äldreboenden.
– Eftersom jag jobbade som sjuksköterska på nätterna kunde det ibland bli lite skraltigt med sömnen, säger hon med ett skratt.

Nu är Allan 89 år och Gertrud 87 år, men kommer fortfarande regelbundet för att delta i söndagstjänsten.
– Det skulle vara väldigt konstigt för oss att inte vara med. Vi känner oss hemma i Döder­hults kyrka och även med rytmen i kyrkoåret som återfinns i text, musik, färg och form, säger Allan Lindholm.

Renoverar skåp

Om inte annat har paret verkligen satt sin prägel på kyrkorummet. Gertrud har målat flertalet ikoner och Allan står för ett 30­-tal föremål. Med sin bakgrund som slöjdlärare och en egen verkstad bredvid bostaden i Ernemar, har han faktiskt tillverkat – och gör fortfarande – kyrkokonst till kyrkor runt om i Sverige. Från Lund i söder till Falun i norr.
– Just nu håller jag på att renovera ett sakramentskåp som jag själv gjorde till Sankt Ansgars kyrka i Uppsala för många år sedan. De fick inbrott och skåpet skadades, berättar han och öppnar det omsorgsfullt nyrenoverade skåpet.

Han började med kyrklig brukskonst när han arbetade som slöjdlärare i Fliseryds skola och fortsatte sedan efter pensionen.
– Det är helt egna konstruktioner och designer. För mig är det viktigt att föremålet ska stämma in i miljön där det ska vara. Jobbar huvudsakligen i björk, men även andra träslag. När det är ett särskilt svårt uppdrag, då är det som roligast. Ett av de svåraste var nog att förlänga den stora tavlan i Döderhults kyrka, den tavla där alla lokala kyrkoherdar från tidernas begynnelse finns uppskrivna.

Det allra första uppdraget i Döderhults kyrka var den stora dopljusstaken som står längst fram till höger om altaret. En konstruktion som Allan gjort själv och som faktiskt även Gertrud bidragit till, med ikoner på sidorna.

Text: Kristin Wennerström
Foto: Curt-Robert Lindqvist

FAKTA Allans brukskonst

  • 25-30 olika föremål i Döderhults kyrka, alltifrån sakramentskåp till kredensbord
  • Altare och sakramentskåp i Påskallaviks kyrka
  • Mariaskulptur och bokstöd till altaret i Bockara kyrka
  • Sedilior (särskilda sittplatser till bland annat prästen) till alla kyrkor i Döderhults församling
  • Sakramentskåp på pelare till Laurentiistiftelsen i en av Lunds kyrkor
  • Knäfall till Kristine kyrka i Falun
  • Stor Petrusskulptur som står i en båt, till Berga kyrka i Lagan, Kronobergs län
  • Ett tiotal ambor (talarstolar) till kyrkor i Sverige
  • Sakramentskåp till Visby domkyrka
  • Dopträd och dopfunt till Högsby kyrka Och mycket, mycket annat…

Reportaget är från Stadsmagasinets systertidning Döderhults församlingsblad som kommer ut i dag, torsdag den 30 januari. 

page2image3679792

Gammal kärlek rostar aldrig

För evigt. Kan ett löfte bli mer romantiskt? Trots att det gått nästan 50 år, minns oskarshamnarna Britt-Marie och Börje Svensson sitt bröllop i Döderhults kyrka som om det vore i går.

Efter över 50 år tillsammans är Britt-Marie och Börje Svensson fortfarande ett par och lyckliga som få. För Stadsmagasinet avslöjar de sina bästa kärlekstips.

– Vi var tre par i vår vänkrets som gifte oss den sommaren, 1970, och vi hänger alla ihop fortfarande, berättar paret.
Då var Börje 23 år och Britt-Marie skulle fylla 22. Att det blev just Döderhults kyrka var självklart, dels för den fina kyrkan och dess läge, dels för att Börje tillhörde församlingen. Bröllopsfesten hölls sedan på dåvarande Döderhults kommunalhus, som är förskola i dag.
– Det var en oförglömlig dag. Kommer ihåg att det blev en tidig morgon hos frisören. Efter fotografering och vigsel, var det dags för dans och middag med våra släktingar och vänner. Trerätters för 60 personer kostade på den tiden totalt 1 270 kronor, säger Britt-Marie Svensson med ett skratt.
Paret träffades fyra år tidigare, under en dans på Badholmen. Gnistor flög i luften och den 6 augusti 1966 var dagen då de blev tillsammans. Och på den vägen är det!
Den 30 december 1967 ställde han den stora frågan, faktiskt under ett par goda vänners bröllop, och det blev ett definitivt ja från Britt-Maries sida. Nu, 51 år, två barn och ett barnbarn senare, är de fortfarande tillsammans och lyckliga som få.
– Vi trivs helt enkelt så bra tillsammans. Har inte bråkat ordentligt en enda gång. Det finns ingen anledning att träta, säger Börje.
Att ha någon vid sin sida i så många år är förstås en enorm trygghet, särskilt när en sjukdom gör livet svårt. Börje Svensson har vid två tillfällen fått förkänningar till hjärtinfarkt vilket också lett till två stent-operationer. Men – ta i trä – allt har gått bra sedan den senaste operationen 2014 och paret kan ägna sig åt sina intressen i det glada pensionärslivet.
– Vi älskar att resa, men har också olika intressen. Jag engagerar mig i föreningarna HjärtLung och IK Oskarshamn, medan Britt-Marie gått olika hantverkskurser och sysslat med släktforskning. Egentid är väldigt viktigt i ett förhållande, säger Börje.

Text: Kristin Ekstrand
Foto: Curt-Robert Lindqvist

PARETS TIPS FÖR KÄRLEKEN

• Bråka inte i onödan. Självklart kan man ha olika uppfattningar, men det är bättre att prata om dem på ett lugnt sätt.

• Alla hushållssysslor behöver inte delas till 50 procent. Det är bättre att dela upp sysslorna så att var och en får göra det man är bra på.

• Behandla alltid varandra med respekt.

• Sluta aldrig att överraska. Spontan- utflykter gör vardagen roligare.

• Glöm inte bort att ha roligt tillsammans!