Inlägg

IKO – en hjärtesak för Mai

En glädjespridare av stora mått. Och en eldsjäl ut i fingerspetsarna. Mai Lindén har jobbat ideellt för IK Oskarshamn i smått imponerande 45 år. En person som fastnat lite extra i hennes hjärta, det är klubbchefen Martin Åkerberg.

De flesta som någon gång gått på IK Oskarshamns matcher har förmodligen stött på Mai Lindén. Kanske i någon av kioskerna, när hon stått i baren eller sålt lotter. Men faktum är att hon gjort så mycket mer bakom kulisserna. Alltifrån städning efter matcher till att ordna julgransraskning för spelarnas barn. Mai Lindén har varit en stöttepelare för IKO i otroliga 45 år.
– Jag brinner för IK. Har aldrig fått en krona i ersättning, det enda jag fått är korv och dricka. Jag är en förenings­människa, jag vill jobba och ställa upp ideellt helt enkelt. Om Martin ringer och säger att jag ska stå och dela ut korv på en bilfirma en lördag så gör jag det. Allt för hockeyn, du vet. Och så får jag ju träffa lite folk, säger hon.

För Martin Åkerberg är det förstås guld värt med eldsjälar så som Mai Lindén. Att få allt det praktiska att gå ihop skulle vara svårt utan personer som så helhjärtat stöttar klubben.
– Så är det verkligen. Eldsjälar behövs. Just Mai Lindén har betytt otroligt mycket för IK genom åren. Hon är en klippa. Hennes insatser har varit och är fortfarande ovärderliga. Dess­utom har vi roligt tillsam­mans, hon och jag, säger han.

Det var kärleken som för­ de Mai Lindén till klubben, IK 70 som den hette 1974. Spelaren Roland ”Garvis” Jakobsson, fångade hennes hjärta. Samma år var hon med och startade damklubben som skötte kafeterian i ishallen. Överskottet gick till IKO och under åren drog dam­klubben in stora belopp.

Det finns många eldsjälar som brinner för IK Oskarshamn. Men det finns få som Mai Lindén. Hon har lagt 45 år på klubben, helt ideellt.

– Har ingen aning om hur mycket. Men det är väldigt mycket i alla fall. Jag har ju till och med prioriterat att jobba ideellt för IK i stället för att jobba själv. Har alltid haft halvtidsjobb och bytt pass så att jag skulle kunna jobba för IK. Jag har haft det intresset helt enkelt, berättar hon.

Vilken är din favoritspelare genom tiderna?
– Åh, det finns så många. Jag blir så ledsen varje gång någon flyttar. Magnus Eriksson tyckte jag om. Och Tomas Gustafsson (Björnström). Deras barn brukade komma till mig med julklappar. Och Tom Linder kom med blommor till mig som uppskattning, sådant glömmer man inte. Andreas Valdix måste jag nämna, honom håller jag kontakten med. Och Lu­kas Ericsson, han hade skaffat skägg senast de var här med Leksand. Och Linus Morin är jag väldigt glad åt, en fin pojk. Och Alexander Johansson, så klart. Och Jocke Roth, när han kom in på kaféet behövde han inte säga vad han skulle ha, jag visste, säger hon och rabblar spelare på löpande band.
– Sedan måste jag så klart nämna Peter Ekroth och Skeeter Moore. Vi hade så fin kontakt. Jag har nog aldrig haft så roligt som när jag spelade golf med Skeeter, vi skrattade konstant i 18 hål, säger Mai Lindén som nu lagt klubban på hyllan.

Någon som verkligen gjort intryck på henne, det är IKO:s nuvarande klubbchef, Martin Åkerberg. Drygt 50 år yngre.
– Jag tycker så mycket om honom, han är så lättsam och lätt att ha att göra med. Det blev något helt annat när han kom in. Mycket roligare, säger hon.

Nu är Mai Lindén 84 år gammal och har inte riktigt samma energi längre vad gäller det ideella arbetet. Men hockeyintresset är lika stort nu som då.
– Jag säljer bara Halva potten­ lotter på matcherna, jag orkar inte mer. Jag har plötsligt fått så många andra intressen på äldre dar. Men jag är naturligtvis på plats under alla IKs matcher, säger Mai Lindén, som dansar flera gånger i veckan, sjunger i kör och spelar boule.

Text: Kristin Wennerström
Foto: Curt-Robert Lindqvist

Hockeygalan vimmel

Finalen på en historisk festvecka. Förutsättningarna för den årliga Hockeygalan kunde knappast vara bättre. Euforin över IK Oskarshamns avancemang till SHL genomsyrade hela kvällen.

Icke, dicke, doa… Aldrig tidigare har den klassiska IK-hejaramsan ekat med samma intensitet över hela Badholmen. Även om finalseriens tuffa spelschema och det efterföljande segerfirandet onekligen tagit ut sin rätt var det ingen risk för trötta och hängiga hockeyspelare. Tvärtom. Breda leenden och – i vissa fall guldhatt – var den självklara accessoaren till kvällens feststass.
– Det här känns till och med större än att vinna SHL, konstaterade Arsi Pispanen efter att ha tagit emot priset för ”Årets mål” till stående ovationer.

Årets priser omfattade, förutom ”Årets mål”, därför ytterligare bara två kategorier: ”Årets tackling” och ”Årets räddning” samt en improviserad sms-omröstning om säsongens ”Most valuable player”. Det förstnämnda priset gick till Isak Pantzare. En utmärkelse som skämtsamt ifrågasattes av komikern Johan Klintberg som undrade hur det kunde gå till när han bara var två äpplen hög… Priset för ”Årets räddning” gick välförtjänt till Christoffer Rifalk för, som kvällens konferencier Malin Brunby uttryckte det, räddningar som man egentligen inte kan göra.

Att materialförvaltare Benny Boqvist har gjort ordentligt avtryck visar inte minst det faktum han för andra året i rad utsågs till truppens mest värdefulla spelare.
– Han ska få något han verkligen tycker om, förklarade IKs ordförande Johan Franzén innan han överlämnade en hel bricka gin och tonic.

IKO – en hjärtesak för Mai

En glädjespridare av stora mått. Och en eldsjäl ut i fingerspetsarna. Mai Lindén har jobbat ideellt för IK Oskarshamn i smått imponerande 45 år. En person som fastnat lite extra i hennes hjärta, det är klubbchefen Martin Åkerberg.

De flesta som någon gång gått på IK Oskarshamns matcher har förmodligen stött på Mai Lindén. Kanske i någon av kioskerna, när hon stått i baren eller sålt lotter. Men faktum är att hon gjort så mycket mer bakom kulisserna. Alltifrån städning efter matcher till att ordna julgransraskning för spelarnas barn. Mai Lindén har varit en stöttepelare för IKO i otroliga 45 år.
– Jag brinner för IK. Har aldrig fått en krona i ersättning, det enda jag fått är korv och dricka. Jag är en förenings­människa, jag vill jobba och ställa upp ideellt helt enkelt. Om Martin ringer och säger att jag ska stå och dela ut korv på en bilfirma en lördag så gör jag det. Allt för hockeyn, du vet. Och så får jag ju träffa lite folk, säger hon.

För Martin Åkerberg är det förstås guld värt med eldsjälar så som Mai Lindén. Att få allt det praktiska att gå ihop skulle vara svårt utan personer som så helhjärtat stöttar klubben.
– Så är det verkligen. Eldsjälar behövs. Just Mai Lindén har betytt otroligt mycket för IK genom åren. Hon är en klippa. Hennes insatser har varit och är fortfarande ovärderliga. Dess­utom har vi roligt tillsam­mans, hon och jag, säger han.

Det var kärleken som för­ de Mai Lindén till klubben, IK 70 som den hette 1974. Spelaren Roland ”Garvis” Jakobsson, fångade hennes hjärta. Samma år var hon med och startade damklubben som skötte kafeterian i ishallen. Överskottet gick till IKO och under åren drog dam­klubben in stora belopp.

Det finns många eldsjälar som brinner för IK Oskarshamn. Men det finns få som Mai Lindén. Hon har lagt 45 år på klubben, helt ideellt.

– Har ingen aning om hur mycket. Men det är väldigt mycket i alla fall. Jag har ju till och med prioriterat att jobba ideellt för IK i stället för att jobba själv. Har alltid haft halvtidsjobb och bytt pass så att jag skulle kunna jobba för IK. Jag har haft det intresset helt enkelt, berättar hon.

Vilken är din favoritspelare genom tiderna?
– Åh, det finns så många. Jag blir så ledsen varje gång någon flyttar. Magnus Eriksson tyckte jag om. Och Tomas Gustafsson (Björnström). Deras barn brukade komma till mig med julklappar. Och Tom Linder kom med blommor till mig som uppskattning, sådant glömmer man inte. Andreas Valdix måste jag nämna, honom håller jag kontakten med. Och Lu­kas Ericsson, han hade skaffat skägg senast de var här med Leksand. Och Linus Morin är jag väldigt glad åt, en fin pojk. Och Alexander Johansson, så klart. Och Jocke Roth, när han kom in på kaféet behövde han inte säga vad han skulle ha, jag visste, säger hon och rabblar spelare på löpande band.
– Sedan måste jag så klart nämna Peter Ekroth och Skeeter Moore. Vi hade så fin kontakt. Jag har nog aldrig haft så roligt som när jag spelade golf med Skeeter, vi skrattade konstant i 18 hål, säger Mai Lindén som nu lagt klubban på hyllan.

Någon som verkligen gjort intryck på henne, det är IKO:s nuvarande klubbchef, Martin Åkerberg. Drygt 50 år yngre.
– Jag tycker så mycket om honom, han är så lättsam och lätt att ha att göra med. Det blev något helt annat när han kom in. Mycket roligare, säger hon.

Nu är Mai Lindén 84 år gammal och har inte riktigt samma energi längre vad gäller det ideella arbetet. Men hockeyintresset är lika stort nu som då.
– Jag säljer bara Halva potten­ lotter på matcherna, jag orkar inte mer. Jag har plötsligt fått så många andra intressen på äldre dar. Men jag är naturligtvis på plats under alla IKs matcher, säger Mai Lindén, som dansar flera gånger i veckan, sjunger i kör och spelar boule.

Text: Kristin Wennerström
Foto: Curt-Robert Lindqvist

Hockeygalan vimmel

Finalen på en historisk festvecka. Förutsättningarna för den årliga Hockeygalan kunde knappast vara bättre. Euforin över IK Oskarshamns avancemang till SHL genomsyrade hela kvällen.

Icke, dicke, doa… Aldrig tidigare har den klassiska IK-hejaramsan ekat med samma intensitet över hela Badholmen. Även om finalseriens tuffa spelschema och det efterföljande segerfirandet onekligen tagit ut sin rätt var det ingen risk för trötta och hängiga hockeyspelare. Tvärtom. Breda leenden och – i vissa fall guldhatt – var den självklara accessoaren till kvällens feststass.
– Det här känns till och med större än att vinna SHL, konstaterade Arsi Pispanen efter att ha tagit emot priset för ”Årets mål” till stående ovationer.

Årets priser omfattade, förutom ”Årets mål”, därför ytterligare bara två kategorier: ”Årets tackling” och ”Årets räddning” samt en improviserad sms-omröstning om säsongens ”Most valuable player”. Det förstnämnda priset gick till Isak Pantzare. En utmärkelse som skämtsamt ifrågasattes av komikern Johan Klintberg som undrade hur det kunde gå till när han bara var två äpplen hög… Priset för ”Årets räddning” gick välförtjänt till Christoffer Rifalk för, som kvällens konferencier Malin Brunby uttryckte det, räddningar som man egentligen inte kan göra.

Att materialförvaltare Benny Boqvist har gjort ordentligt avtryck visar inte minst det faktum han för andra året i rad utsågs till truppens mest värdefulla spelare.
– Han ska få något han verkligen tycker om, förklarade IKs ordförande Johan Franzén innan han överlämnade en hel bricka gin och tonic.