Inlägg

Festivalaktuella T & the Rex debuterar på vinyl

Vad gör man på ett ­sunkigt hotellrum i Indien utan ­internetuppkoppling?
Köper en trumma av en försäljare på gatan och börjar skriva egna låtar…
– Det var faktiskt ­precis så det började, ­säger ­album och ­dubbelt festival­aktuella Tilda ­Bergkvist leende.

Inom kort släpps hennes debutalbum Dream Less Dreamless på vinyl. Under maj gör hon dessutom två större digitala festivalspelningar. Dels på nystartade Live at Heart Southeast, dels på The Great Escape som är Storbritanniens största show-casefestival. Allt under artistnamnet T & the Rex.

– Även om jag gillar att stå på scenen och uppträda är det skönt att gömma sig bakom ett annat namn än mitt eget. Detsamma gäller när jag skriver musik och texter som kan vara ganska utlämnande, förklarar hon.

 

Musikintresset har alltid funnits. Men det var i 14-årsåldern det tog fart på allvar. Inspirerad av band som bland annat 5 Seconds of Summer och Hey Violet började Tilda att skissa på egna låtar. Visserligen fanns det såväl gitarrer som flera andra instrument hemma. Men souvenirtrumman på det där hotellrummet i Indien hade en avgörande roll.

– Eftersom det inte fanns så mycket att göra på kvällarna utan internet så tog jag istället ut lite takter och skrev texter som blev embryo till mina första låtar.

Hennes första egna gitarr i julklapp bidrog också till att sätta fart på musicerandet och ledde till att hon sökte ES-programmet när det var dags för gymnasiestudier. Första året läste Tilda i Kalmar, andra som utbytesstudent i Michigan, USA, och det tredje, pågående, året på Oscarsgymnasiet. Det var också här, i samband med gymnasiearbete och UF-företagande, som idéerna kring att släppa sin musik på vinyl väcktes.

– Jag har tidigare släppt två EP digitalt på bland annat Spotify. Nu kände jag att det kunde vara kul att göra något mer konkret, något att hålla i. Vinylskivor ligger dessutom i tiden och det har åter startat ett vinyltryckeri i Sverige som gör min skiva. Dream Less Dreamless som släpps 21 maj, kommer jag att sälja genom mitt UF-företag TBA music productions, berättar hon.

T & the Rex musik sorterar in i genren bedroom pop. Det innebär kort och gott att hon spelar in all musik hemma i sovrummet med relativt enkla medel; Garageband på datorn med tillhörande syntar, en USB-mikrofon, ett billigt midi-keyboard och sin gitarr.

– Det är väldigt basic och DIY (do it yourself). Det är också det som är lite av charmen med den här typen av musik. Jag gillar att ha kontroll och gör allting själv. Från text och sång till musik, inspelning och mixning.

Förra sommarens ­trädgårdsfestival i Visby. Under maj är T & the Rex dubbelt festivalaktuell på Live at Heart Southeast och The Great Escape.

Under arbetet med sitt debutalbum har Tilda haft stöttning av Talent Coach, som är ett artistutvecklingsprogram för unga musiker i Kalmar län. Samarbetet har medfört att T & the Rex har bokats till festivalerna Live at Heart Southeast, som utgår från Hultsfred, Kalmar och Oskarshamn och arrangeras mellan den 20–22 maj, samt The Great Escape som arrangeras i Brighton mellan den 12–15 maj. Det är Storbritanniens största showcasefestival med närmare 500 artister från hela världen.

– Det är otroligt kul att få vara med i de här sammanhangen. Eftersom det är som det är så blir det digitala spelningar. Det hade givetvis varit roligare att åka till Brighton och spela inför en stor publik, konstaterar Tilda som förra sommaren spelade på en corona-anpassad trädgårdsfestival i Visby tillsammans med de väle-tablerade artisterna David Shutrick och Peter Morén.

– Även om det var i ett mindre format var det en jättekick att få direktrespons från publiken.

Just nu är det fullt fokus på festivalspelningarna, albumsläppet och så småningom studenten. Om allt går enligt planerna kommer hon att flytta till Göteborg i höst för att plugga vidare på högskola. Givetvis kommer T & the Rex att följa med flyttlasset.

– Jag vill se hur långt det bär. Jag är fullt medveten om att det är jättesvårt att göra artistkarriär. Samtidigt stortrivs jag på scenen och vet att jag gör bra låtar och bra musik…

Text: Jonas Axelsson

Foto: Curt-Robert Lindqvist & Vera Emdén

T & the Rex

Namn: Tilda Bergkvist

Ålder: 18 år 

Familj: Mamma, pappa, lillasyster Hedda, flickvännen Vera och katten Bobbi

Bor: Hus i Dragskär

Gör: Skapar musik som T & the Rex, driver TBA music productions, går estetiska programmet med inriktning musik på Oscarsgymnasiet och jobbar extra som campingreceptionist

Musikalisk inspiration: Lana Del Rey, ­Fazerdaze samt svensk indiepop som Riga Tiger och Matriarkatet

T & the Rex om Dream Less Dreamless

”Dream Less Dreamless är ett album där jag utforskar och experimenterar mycket, både text- och produktionsmässigt. I produk­tionen har jag tagit mycket inspiration från musikstilen dream pop och nästan hela albumet är baserat runt synthar.  Det här är det bästa jag gjort än så länge, och jag tror och hoppas att det kommer leda till många fler kul projekt. Skivan kommer finnas tillgänglig på Spotify, YouTube och andra digitala streamingtjänster. Vinyl­skivan är lättast att köpa genom att kontakta mig på Instagram (@tandtherex) eller Facebook (@T & the Rex).”

Skivaktuell trummis med vilja av stål

Han har spelat med såväl Michael Monroe i Hanoi Rocks som Chris Shiflett från Foo Fighters och hängt med ­merparten av rockvärldens mest kända artister. Trummisen Jolle Atlagic lever sin rockstjärnedröm och har ett cv som få. Nu släpper han nya skivor med både The Quill och Electric Boys.

Våren 2021 kommer att bli riktigt intensiv för Djordje Jolle Atlagic från Industrigatan i Mönsterås. I slutet av mars kommer The Quills nionde platta, Earthrise, och i slutet av april kommer ytterligare en fullängdare med Electric Boys: Ups!dedown.

– Fantastiskt! Att släppa två nya album, tillsammans med kulturpriset som Quill nyligen fick ta emot från Mönsterås Kommun för våra insatser inom det kulturella verksamhetsområdet, gör ju att de här pandemitiderna ser lite ljusare ut, säger Jolle med förhoppning om att även få komma ut och möta publiken inom en inte allt för avlägsen framtid.

För snart 50 år sedan, sommaren 1971, kom han till världen, Stana Atlagics son Djordje. Vi och hela rockvärlden känner honom som Jolle, trummis i The Quill, Firebird, Hanoi Rocks och Electric Boys. Men hur hamnade han där, bland rockstjärnorna? Det började hemma i Mönsterås, på fritidsgården Solhem.

– Ja, det är tack vare Helga Thuresson på Solhem som jag fick mitt första trumset och började spela, minns Jolle. Jag hade tjatat och tjatat på de äldre killarna på ”unkan”, som vi kallade fritidsgården, om att få testa att spela trummor. Efter ett tag så fick jag chansen och Helga ringde direkt till mamma och sa: Kom ner hit och titta på din son, det här brinner han för!

Stana såg sin son och såg att det här var vad han ville. Hon gjorde ett djupt hål i hushållskassan och skaffade Jolle ett trumset.

– Det var inte så lätt för henne, berättar Jolle. Hon levde ensam med mig och det var inte alltid så fett. Men hon ställde upp och det är jag henne evigt tacksam för.

Det är med kärlek i rösten som han berättar om sin mamma som gick bort för drygt fyra år sedan.

– Hon var otroligt kärleksfull men samtidigt stenhård i sin uppfostran, minns han. Hon hade ett trick när hon skulle skälla ut mig och fick mig alltid att sitta ned när det var dags. Det var enda sättet för henne att bli längre än  jag.

Jolle Atlagic och bandkompisarna i The Quill har valt att stanna kvar i Mönsterås trots att branschen är – och alltid har varit – centrerad till storstäderna.

Har hållt ihop

En av de första som Jolle fick kontakt med genom musiken var Christian Carlsson, tre år äldre än gängets lillkille från Industrigatan. Christian finns än idag kvar vid Jolles sida och tillsammans har de i drygt 35 år varit kärnan av The Quill.

– Bandet som vägrar att dö, säger Jolle och skrattar. Chrille och jag är de enda som varit med hela tiden.

Bandet hette från början Quil men bytte namn i början på 90-talet till The Quill.

– Jag ville egentligen att vi skulle byta namn helt, men Chrille stod på sig och det nya namnet blev någon slags kompromiss. Det var vid namnbytet som den riktiga satsningen satte igång.

Men redan innan dess hade bandet hunnit släppa två singlar med två olika sättningar.

– Det tog ett tag att hitta rätt sättning på bandet, menar Jolle. När både Magnus Ekwall och Roger Nilsson var med på tåget så kändes det som om det var läge att satsa på en fullängdsplatta.

Vi är då framme vid 1993, bandet skriver låtar på löpande band och till slut kopplas bandet ihop med Malmö-producenten Berno Paulsson som fick uppgiften att ta hand om Mönsteråskvintettens sound.

– Vi hyrde ett hus i Limhamn sommaren 1994 och spenderade en dryg månad med att spela in debutplattan The Quill, berättar Jolle. 

1995 släpptes albumet på skivbolaget Mega Rock Records.

Skivan följdes upp av en handfull spelningar där bandet bland annat besökte rockfestivalen i Karlshamn, nu mera känd som Sweden Rock. Mottagandet i pressen var bra och ett par fina betyg seglade in och stärkte killarnas självförtroende. The Quill, som hittills bestått av fem medlemmar, decimeras efter första plattan.

– Keyboardisten Anders Haglund hoppade av och vi blev fyra, konstaterar Jolle Atlagic. Det gjorde att vi blev mer gitarrbaserade och soundet blev betydligt tyngre.

Visionen fanns där och bandet började jobba vidare för ytterligare ett album. Det tog några år, men 1999 så låg uppföljaren Silver Haze klar för release. Även denna gång hade inspelningen skett i Malmö under Berno Paulssons ledning.

– Sakta men säkert började vi ta oss framåt, minns Jolle. Det började hända mer och mer kring bandet och det kändes som att vi var på väg åt rätt håll.

Jolle Atlagic på scen.

Stannade i Mönsterås

Noterbart är att bandet stannade kvar i Mönsterås trots att branschen är – och alltid har varit – centrerad till storstäderna.

– Det har varit en otroligt stor fördel för oss att bo i Mönsterås, menar Jolle. Här finns replokaler så det räcker och vi har aldrig behövt dela lokal med någon utan kunnat få öva när vi behövt, både natt och dag. Dessutom är hyran för en replokal i till exempel Stockholm astronomisk om du jämför med landsbygden.

För Jolle, som vuxit upp med planscher på alla sina idoler i pojkrummet, var rockstjärnedrömmen inom räckhåll. När det drog ihop sig till album nummer tre för The Quill skrevs kontrakt med tyska SPV/Steamhammer och japanska JVC/Victor. Helt plötsligt fanns det pengar att stoppa in i produktionen. Mycket riktigt så är det också trean, Voodoo Caravan från 2002, som räknas som en av bandets bästa.

Plattan följdes upp med en massa spelningar på bland annat tyska jättefestivalen Wacken Open Air. 

Nu började det gå undan i raketfart och kvartetten vilade inte på hanen utan satte omgående igång med uppföljaren Hooray! It’s A Death Trip. 

Efter tre plattor inspelade tillsammans med Berno Paulsson i Malmö såg de sig nu om för att utveckla sitt sound. De hamnade i Halmstad tillsammans med bland andra In Flames-producenten Daniel Bergstrand. Resultatet blev lyckat och ledde till en omfattande Europaturné tillsammans med jättarna i Monster Magnet.

– Fantastiskt, konstaterar Jolle. Det var sjukt kul att få känna på det riktiga turnélivet!

Ett turnéliv som däremot inte passade basisten Roger Nilsson på den plats han då befanns sig på i livet. Han hoppade av och framtiden verkade oviss.

– Det här var ju när nedladdningen av musik exploderade, berättar Jolle. Ingen ville köpa skivor längre och skivbolagen drog sig tillbaka och vågade inte satsa. Så när bandet, tillsammans med nya basisten Robert Triches, försökte få till ett femte album satt det hårt inne.

– Vi lyckades dock få skivbolaget att satsa och fick till studiotid i Celle i Tyskland tillsammans med Helloweens producent Tommy Newton.

Femte fullängdaren In Triumph släpptes 2006 och följdes upp med en del spelningar ute i Europa samt ytterligare ett gig på Sweden Rock Festival. Därefter kom dråpslaget.

– Mangan hoppade av, berättar Jolle och syftar då på sångaren Magnus Ekwall, en av hörnstenarna till The Quills sound och framgång. Det tog liksom musten ur oss och vi gick på tomgång.

The Quill består av Jolle Atlagic, Christian Karlsson,
Magnus Ekwall och Roger Nilsson.

Jobbade som snickare

Jolle drog sig tillbaka, ägnade sig åt familjen och jobbade som snickare. Han hade inte gett upp utan bidade sin tid. Hoppet och ambitionen fanns där.

– Jag satt en kväll och slösurfade på MySpace, berättar han. Tänkte att jag skulle kolla vad den gamla Electric Boys-sångaren Conny Bloom höll på med. Hittade honom där och såg att han då spelade med de finska glamrocklegenderna Hanoi Rocks och att de för tillfället sökte ny trummis.

Jolle skickade iväg ett mess där han berättade om sig själv och sina erfarenheter.

– Jag minns att jag skrev: I would love to hit the skins in Hanoi Rocks, säger Jolle och skrattar.

Och för att göra en lång historia kort: så blev det! Efter en audition och tre provspelningar så var han anställd.

– Jag var iväg på en ridtävling med min bonusdotter Aline när de ringde, säger Jolle. Snacka om kontraster!

Hanoi Rocks var inget direkt favoritband för Jolle.

– Jag visste ju vilka de var och så men hade aldrig riktigt lyssnat på dem.

Men det fick han göra nu. I tre månader lyssnade han oavbrutet på deras digra katalog för att bekanta sig med det som skulle bli hans nya jobb.

– Sedan träffades vi i Helsingfors för två dagars intensivt repande innan den första officiella spelningen med mig som trummis. 

Skådeplatsen var Sweden Rock Festival i blekingska Norje och därefter satte cirkusen igång på allvar.

– Med Hanoi Rocks fick jag uppleva sådant som jag bara drömt om, berättar Jolle. Vi turnerade överallt och jag fick träffa människor jag tidigare bara beundrat på skivomslag. Tänk dig bara att få sitta och käka frukost i Spanien tillsammans med Duff McKagan från Guns ’n Roses. Jag levde verkligen drömmen!

Jolle konstaterar dock, så här i efterhand, att det var tur att hans sejour i Hanoi Rocks skedde när han var runt 37 år och inte tidigare.

– Nu hade jag erfarenhet och distans till allt och kunde hantera livet på vägarna.

Misslyckad turné

Redan under Hanoi’s sista Japanturné fick Jolle frågan om att fortsätta karriären i gitarristen Andy McCoy’s soloband. Han fick löftet om att världsstjärnan Chris Shiflett från Foo Fighters skulle ingå i bandet.

– Initialt var planen att vi skulle göra en turné men det blev inte riktigt som vi tänkt oss, konstaterar han.

Andy McCoy är inte känd för att vara lätt att samarbeta med och redan efter två spelningar skar det sig ordentligt med bandet och både Jolle och Chris lämnade omedelbart.

– Det hade vi kommit överens om redan från början, berättar Jolle. Drar det ihop sig till bråk så drar vi!

Väl tillbaka på den småländska, trygga ostkusten så började åter arbetet med att sparka igång den gamla Quill-maskinen igen.

– Jag tror att Chrille och jag saknade varandra, säger han och skrattar.

Tillsammans med Triches gav de sig ut och letade ny sångare. Valet föll på Gävlesonen Magnus Arnar och i dennes hemstad spelade The Quill in sin sjätte platta. Full Circle släpps 2010 och bandet ger sig ut på sin första USA-turné.

– Vi samarbetade med Backyard Babies gamle manager Micke Sundén och han sydde ihop en tre veckor lång turné på den amerikanska västkusten, berättar Jolle. Vi fick spela på alla de coola ställen som alla våra idoler har lirat på.

Väl hemkomna från staterna går basisten Robert Triches och The Quill skilda vägar och en gammal bekant gör åter entré för att tämja det fyrsträngade monstret.

– Roger Nilsson kom tillbaka till bandet och vi fick ny energi till att fortsätta det kändes bra att han var på plats, eller som han själv uttryckte det: back on the mothership.

The Quill hann med ytterligare ett album, Tiger Blood som kom 2013, innan det åter igen var dags att göra en justering i bandets sättning.

– Magnus Arnar beslutade sig för att dra i handbromsen och ta en paus, berättar Jolle som nu vid sidan av trummandet i det egna bandet även vikarierade ganska intensivt i Electric Boys tillsammans med Hanoi-kollegorna Conny Bloom och Andy Christell.

Även den här gången blev det en gammal bekanting som åter anslöt till kärntruppen.

– Efter lite om och men och en hel del jammande så var Mangan Ekwall tillbaka och cirkeln var sluten.

Vilja av stål

För Jolle startade engagemanget i Electric Boys redan 2009 och har med åren växt rejält. 2015 blev han fast medlem och delar trumsysslan i bandet med originaltrummisen Niklas Sigewall.

Men hur hinner han med allt? 100 procent The Quill, 100 procent Electric Boys och så en heltidstjänst som snickare på KBG i Oskarshamn. Tilläggas ska också att Jolle har en dotter, Alice 17 år, samt en särbo och blivande fru i form av Carina Eiche som självklart också vill ha sin del av kakan.

– En vilja av stål, förstående arbetsgivare och en fantastisk familj, blir det korta och enkla svaret.

Text: Jonas Frykman

Foto: Svante Frykman

Visste du att …

… Jolle Atlagic en gång sökte jobbet som trummis i det svenska hårdrocksbandet Mustasch? Han fick uppdraget men valde att tacka nej då Quill och familjen var viktigare och Mustasch’s schema var allt för fullspäckat.

– Han hade lite för hårda krav den gode Gyllenhammar, konstaterar Jolle.

 

Jolle om låtarna på Earthrise:

• Hallucinate – En tung catchy kioskvältare som blir albumets andra singel.

• Keep On Moving – Skrev jag musiken till på fem minuter… eller en kvart tog det nog. Alla bitar föll på plats väldigt snabbt. En väldigt straight forward låt med ett simpelt arrangemang. Det blev första singeln. 

• Dwarf Planet – Är en lång resa i dynamikens värld. Närmare sju minuter och sjutton sekunder lång! Är man ett fan av 70-talets tyngre band kommer man att älska den här. Singel nummer tre.

• Left Brain Blues – Magnus skriver alla texter och jag vet att den här handlar om ADHD. Känns som en lättlyssnad klassisk Quill-låt. Kom också till väldigt snabbt. 

• Earthrise – Bygger på ett riff som Chrille gjorde redan till förra plattan, Born From Fire. Till slut fick den se dagens ljus och refrängen är nog det tyngsta och ”doomigaste” vi någonsin gjort! 

• Evil Omen – En episk resa som börjar i de lugnaste vatten och fortsätter i dom hårdaste haven…  Den här ligger på nio minuter och 34 sekunder! Den längsta låten vi någonsin gjort och helt klart en av favoriterna…  

• 21st Century Sky – Chrilles idé och som de flesta andra låtarna har den snickrats ihop tillsammans med hela bandet på Kuggen (replokalen). Verserna har nog den mest udda rytm och beat på trummorna som jag någonsin har spelat. Gillar man Tony Iommi så älskar man det här…  

• The Zone – Är uppbyggd i två delar. Den första tunga delen hade jag i bakfickan och den andra snabba delen komponerade vi tillsammans. Ibland blir två låtar en låt helt enkelt. Det roligaste med att skriva låtar i Quill är att det verkligen inte finns några regler…  

• Dead River – Är en skön flummig tryckare som Roger har bidragit det mesta till. Den här spelar jag inte på överhuvudtaget. Tror att Roger eller vår producent Erik Nilsson står för all percussion här…  Bra sista låt! När man har hört denna vill man kramas.

 

 

Viktigt vetande om schlager

Ett levande schlageruppslagsverk. Det Mikael Claesson-Roback inte vet om Melodifestivalen och Eurovision är knappast värt att veta.

Visserligen hade han sett Melodifestivalen tidigare. Men det var framför teven 1989 som den då 10-åriga Mikael Claesson-Roback fastnade på allvar.

– Det var bara en uttagning och den hölls i Globen som var precis nyinvigd. Tommy Nilsson vann med ”En dag”. Det var en speciell stämning som gjorde intryck, berättar han.

Sedan dess har Mikael följt både Melodifestivalen och Eurovison från tevesoffan med stort intresse. Till skillnad från merparten av övriga tittare har han en speciell egenhet. Allt som är värt att veta läggs på minnet.

– Jag har generellt lätt för att komma ihåg såväl årtal som namn. När det gäller Melodifestivalen och -Eurovision kan jag även visualisera olika framträdanden och låtar i huvudet och på så sätt få fram tydliga minnesbilder. Men jag är absolut ingen expert i paritet med Björn Kjellman, säger han blygsamt.

Vänner vittnar dock om att det är få som kan slå Mikael på fingrarna när det gäller schlagerkunskaper. Hans rabblande av årtal, artister, placeringar, poäng och även kläder och övriga utstyrslar ger ytterligare bevis för djupa insikter i schlagervärlden.

– Det årtionde jag har bäst koll är 90-talet då det var mer fokus på låtarna. Nu är det mera en familjefest. Jag tittar ofta tillsammans med barnen Maximilian, Cornelia och Charlie. De har snart mer kunskap om Melodifestivalen och Eurovison än jag.

Text: Mikael Bergkvist

Foto: Curt-Robert Lindqvist

 

Mello-quiz

Stadsmagasinet bestämde sig för att sätta Mikael Claesson-Robacks schlagerkunskaper på prov. En utmaning han klarade med bravur:

Melodifestivalen

Vilken artist har vunnit melodifestivalen flest gånger?

– Carola Häggkvist och Marie Bergman. Marie vann med Family Four vid två tillfällen och sjöng duett med Roger Pontare vid den sista segern. Artisterna har vunnit 3 gånger var. 

Vilket år sjöng Loa Falkman (Ica-Stig)
sitt bidrag ”Symfonin”?

– 1990, på Rondo i Göteborg. Loa och ”­Symfonin” kom sist av de tio bidragen.

Vilka artister och låtar vann melodi­festivalen åren 1979, 2003 samt 2019?

– 1979 – ”Satellit” med Ted Gärdestad 

– 2003 – ”Give me your love” med Fame

– 2019 – ”Too late for love” med John Lundvik 

Eurovision Song Contest

Vilket land har vunnit
Eurovision flest gånger?

– Irland är än så länge det land som har flest vinster. De har hittills vunnit sju gånger.

Vilka länder placerade sig etta,
två och trea på Eurovision 1990?

  Italien vann, Frankrike och Irland delade på andraplatsen. Inget land blev alltså ­tilldelad ”brons” detta år.

Vilket land har varit med
längst utan att vinna?

– Cypern, vilket är lite synd med tanke på att många av deras låtar har varit bra!

 

Några av Mikael Claesson-Robacks egna favoriter:

• Janne Lucas – ”Växeln hallå” (3:e plats 1980)

• Peter Jöback – ”En sensation” (9:e plats 1990)

• Karl Martindahl – ”Love turns water into wine” (Utslagen i andra chansen 2004)

• Paul Harrington och Charlie McGettigan (Irland) – ”Rock ’n’ Roll Kids” (Segrare 1994)

• Stefán & Eyfi (Island) – ”Draumur um Nínu” (15:e plats 1991)

• Liam Reilly (Irland) – ”Somewhere in Europe” (2:a plats 1990)

Redo för den stora schlagerfesten

Ju mer glitter och glamour – desto bättre trivs Simon Nord i tevesoffan framför Melodifestivalen.
– Det ska vara lite extravaganza, säger mellofantasten med ett leende.

Skratt, gråt och glädjetjut. För Simon Nord handlar Melodifestivalen och Eurovision till stor del om känslor.

– Det är en folkfest med mycket pompa och ståt. Jag lever mig verkligen in i såväl musiken som artisterna och alla kringarrangemang. Då är det lätt att ryckas med och bli lite känslosam. Jag var inte så glad förra året när The Mamas vann eftersom jag tyckte Anna Bergendahl och ”Kingdom Come” var mycket bättre, berättar han.

När Simon bänkar sig framför Melodifestivalen på teven är det viktigt att skapa en festlig inramning. Gärna med bubbel i glaset, flaggor, ballonger och glitter. Deltävlingarna ser han gärna ensam för att kunna koncentrera sig fullt ut på bidragen. Till finalen vankas det däremot fest med inbjudna gäster.

– Tyvärr är det inte så många av mina kompisar här i Oskarshamn som är lika intresserade som jag. När jag bodde i Stockholm var det annorlunda. Det är nog lite mer storstadsgrej att fira och festa ordentligt, säger Simon och framhåller även Melodifestivalen och Eurovision som en extra stor händelse i gay-kretsar.

– Varför det har blivit så vet jag faktiskt inte. Det är bara något som vi har anammat och gjort till vår grej, förklarar han.

Simon Nord följer Melodifestivalen med stort intresse varje år.

Föredrar TV-soffan

Vid ett par tillfällen har Simon även följt arrangemanget på plats. Dels Melodifestivalens deltävling i Norrköping 2009 samt Eurovision-finalen i Globen 2016.

– Det var kul upplevelser och något jag gärna gör igen. Men jag föredrar nog att följa tävlingarna på TV. Det ger en bättre helhet, konstaterar han.

Deltävlingarna i Melodifestivalen är redan igång och Simon har full koll på startfältet.

– Det ser riktigt bra ut. Charlotte Perelli är min favorit. Tätt följd av Jessica Andersson. Tror dock att Eric Saade och Danny Saucedo har störst chanser att vinna. Dessutom är det kul att de två möts i samma tävling igen.

Text: Mikael Bergkvist

Foto: Curt-Robert Lindqvist

 

Simon Nord

Ålder: 25 år

Familj: Föräldrar och tre syskon

Bor: Lägenhet i centrala Oskarshamn

Gör: Vikariesamordnare på Rödsleskolan

Intressen: Träna, umgås med familj och vänner, driver även egen You Tube-kanal 

Aktuell: Deltog som brevskrivare i Bonde söker fru under hösten 2020 och är även arrangör av Prideparaden i Oskarshamn som han hoppas kunna genomföra i år

 

Tre minnesvärda schlagerhändelser:

– 2006 när Carola vann Melodifestivalen med ”Evighet” och sedan framförde samma låt på engelska – ”Invincible” – i Eurovision. Carola är en favorit och hennes storslagna uppträdanden innehåller allt som jag gillar med Melodifestivalen och Eurovision.

– Jag blev så arg att jag gick in på toaletten och grät när Martin Stenmarck vann Melodifestivalen med ”Las Vegas” 2005. Min favorit som jag ville se som segrare var ju Nanne Grönvall och låten ”Håll om mig”…

– Finalen i Eurovision Song Contest i Globen 2016. Petra Mede och Måns Zelmerlöw var programledare och Frans deltog med ”If I Were Sorry”. Det var min födelsedag och jag såg finalen på plats i Globen. Det kan knappast bli bättre!

Fullt blås på Kulturskolan

Trots rådande omständigheter är Kulturskolans ­verksamhet i full gång för de 350 eleverna.
– Vi har dock fortfarande ­platser kvar till ­samtliga ­instrument, säger Simon Leidecker. 

Tioårige Eric Deiver började spela trumpet för två och ett halvt år sedan. Han följer noggrant sin lärare Maria Shaiks anvisningar och tillsammans låter de tonerna ljuda över undervisningssalen på Norra skolan.

– Jag ville börja spela ett instrument och tyckte trumpet var häftigt, berättar han.

Tioårige Eric Deiver övar trumpet ­tillsammans med sin lärare Maria Shaik under coronasäkra former med plexiglas mellan sig.

På plats och digitalt

Eftersom Eric går på mellanstadiet får han undervisning på plats. Kulturskolans högstadie- och gymnasieelever undervisas däremot digitalt.

– Vi följer den ordinarie skolans regler och rekommendationer. Men även låg- och mellanstadieelever, samt övriga nya elever som vill, kan få digital undervisning. Det har fungerat bra hittills, säger kulturskolechef Simon Leidecker.

Publika evenemang

Förutom digital undervisning arrangerade Kulturskolan även ett 60-tal publika evenemang via digitala kanaler under förra året. Bland annat körkonserten ”Popundret” med totalt 170 medverkande elever samt mindre elevaftnar som sedan sändes via Kulturkanalen.

– Genom våra digitala konserter har vi nått en större publik och även de som av olika anledningar inte hade haft möjlighet att ta del av -konserterna annars. Så det är något som vi kommer fortsätta med även i framtiden. 

Simon Leidecker framhåller att en rad nya satsningar inom Kulturskolan är på gång. Bland annat körprojektet Tvåornas kör där alla elever i årskurs 2 i kommunen bjuds in till klassrumsövningar för att sedan genomföra en stor gemensam körkonsert. Även eleverna i årskurs 1 kommer att bjudas in till ett speciellt blåsorkesterprojekt för att öka intresset ytter-ligare för dess instrument.

– Vi har även inlett ett samarbete med Talent Coach. De jobbar med unga talanger i länet som kan vara tydliga förebilder för våra elever, berättar han.

Bleckblåslärare Maria Shaik undervisar både på plats och digitalt. Även om hon tycker att det har fungerat bra under det gångna året längtar hon efter att få stå på scenen framför publik med sina elever igen.

– Publikrespons är viktigt. Det är en upplevelse som ger eleverna mersmak, säger hon. 

Text: Mikael Bergkvist

Foto: Curt-Robert Lindqvist

 

Kulturskolan Oskarshamn

Erbjuder en mängd olika kurser inom musik, bild, dans och film. Undervisningen sker både under och efter skoltid och är förlagd till såväl grundskolornas lokaler som musikhuset på Oscarsgymnasiet och Kulturhuset. Numera sker undervisning även digitalt. Musikundervisningen vänder sig till elever från årskurs två upp till 19 år.

Mer information samt kurskatalog finns på ­Kulturskolans hemsida via www.oskarshamn.se

Lokal låtskrivare siktar högt i Eurovision

Emelie Eriksson kommer att följa årets Melodifestival extra noga.
I startfältet finns nämligen den framtida konkurrenten till hennes nyskrivna låt som är Irlands bidrag till Eurovision Song Contest.
– Den framförs av Lesley Roy och har definitivt vinnarpotential, betonar den oskarshamnsbördiga låtskrivaren och artisten.

Sedan 28-åriga Emelie Eriksson lämnade Oskarshamn 2013 för att börja studera på Anders Bagges Dreamhill Music Academy har hon skrivit låtar till en mängd olika artister – såväl svenska som internationella. Men frågan är om inte hennes kommande medverkan i Eurovision Song Contest, som avgörs i -Rotterdam den 18-22 maj, är det största hittills i hennes låtskrivarkarriär.

– Det har länge varit en dröm att få med en låt i Mello. Nu hoppar jag över det steget och går direkt på Eurovision. Det känns fantastiskt kul, konstaterar hon nöjt.

Sångerskan Lesley Roy skulle ha representerat Irland i Eurovision Song Contest redan förra året med en annan låt. Av kända skäl blev dock hela arrangemanget inställt.

– Nu fick hon åter chansen och kom till ett låtskrivarcamp i Stockholm under förra hösten för att skapa en passande låt att framföra, berättar Emelie.

Tillsammans med bland annat låtskrivarkollegan Philip Strand, som även är leadsångare i rockbandet Normandie, tog de sig an det embryo som Lesley Roy hade med sig och ville utveckla.

– Det var en cool versmelodi som vi gjorde brygga och refräng till. Allt flöt på väldigt bra och efter knappt fyra timmar var hela låten klar. Det kändes 100 procent direkt!

Upptempo

Emelie beskriver bidraget som en upptempolåt med folkrockinfluenser och mycket organiska instrument. I kombination med Lesley Roys röst skulle låten nästan kunna liknas vid något av artisten Pinks alster.

– Den känns perfekt för Eurovison. En typisk vinnarlåt, säger Emelie som hoppas kunna följa tävlingen på plats i Nederländerna.

Om låten skördar stora framgångar är hon övertygad om att den skulle öppna nya dörrar för hennes fortsatta låtskrivande via Baggpipe Studios som hittills har resulterat i samarbeten med bland annat Mike Perry, Peter Jöback, Icona Pop, John Lundvik, Caiser Chiefs, Robin Bengtsson, Eric Saade, Wiktoria, Molly Hammar, Anastacia, Molly Sandén och Linda Pira.

Samtidigt har hon en egen artistkarriär under namnet Eeva i vardande. Hösten 2019 släppte hon debutsingeln ”Jimmy from the gym” och i november förra året kom uppföljaren ”Out of you”. Någon gång under våren kommer hon att släppa tredjesingeln till det som så småningom ska bli ett fullängdsalbum.

– Jag har fått väldigt bra respons och spelats på radio. Den senaste singeln hamnade dessutom på Spotifys lista New Music Friday och det känns verkligen jättestort, framhåller Emelie.

Älskar studion

I framtiden hoppas hon att både kunna satsa på både låtskrivande till andra och att även släppa eget material.

– Jag älskar att vara i studion och jobba med musik utan att synas. Att skriva och framföra musik i eget namn är väldigt utlämnade ganska läskigt. Samtidigt är det en spännande utmaning och jag har ett bra team omkring mig just nu, förklarar Emelie och berättar att mycket av hennes egen musik skapas när hon sitter hemma i lägenheten och jammar med pojk-vännen Håkan Almblad.

– Håkan tar fram gitarren och sedan spelar vi in en slinga på röstmemo. Det känns rätt och blir väldigt äkta, säger hon.

Redan på söndag, den 31 januari, kommer Emelie Eriksson att utmana sig själv i viss mån. Då står hon på Bingolottos scen i TV4 som bakgrundssångerska till artisten Mariette för att framföra den nya låten ”The One That Got Away” som Emelie även varit med och skrivit.

– Det blir premiär i live-TV. Bara det är ju riktigt stort, säger hon leende.

Text: Mikael Bergkvist

Foto: Pulver studio

 

Emelie Eriksson

Ålder: 28 år

Familj: Pojkvän Håkan Almblad samt mamma, pappa och syster i Oskarshamn

Bor: Lägenhet i Sundbyberg

Gör: Låtskrivare/topliner/ vokalist på Baggpipes Studios samt egen artistkarriär under namnet Eeva

Fritid: Målar tavlor, jobbar på en bok och plöjer alla Star Wars-filmerna

Aktuell med: Har skrivit Irlands bidrag till Eurovision, låtskrivare till en mängd svenska och internationella artister, uppträder på Bingolotto 31 januari med Mariette

 

Lesley Roy

Den irländske sångerskan Lesley Roy, som numera bor i New York, kommer att representera Irland i Eurovision Song Contest 2021. Hon blev internvald till Eurovision 2020 som sedan ställdes in. Nu kommer hon istället att framföra sin nyskrivna låt på den stora Eurovisions­cenen i Rotterdam. 34-åriga Lesley Roy släppte sitt debutalbum Unbeautiful 2008 där Max Martin medverkade som exekutiv producent.

Mediamogul med hög stjärnstatus – ny internationell produktion står för dörren

Mycket talang och vilja. Och ibland hjälp av ett eller annat bananskal. Från lokal popstjärna har Hans Engholm växt ut till värsta mediamogulen.

Just nu är han aktuell med Netflix dramaserie om brottslingen Clark Olofsson. Ett projekt som dock är en västanfläkt i väntan på vad komma skall – en storskalig internationell tv-serie med stjärnglans utöver det vanliga.

Egentligen var det meningen att fokus skulle ligga på hans roll i tv-projektet om Clark Olofsson glamorösa liv. Sveriges mest berömde brottsling. En skurk som är lika älskad som hatad.

Och visst, dramaserien innehåller i princip hela Sveriges skådespelar- och underhållningselit med Jonas Åkerlund och Bill Skarsgård i spetsen. Och gör därmed skäl för all uppmärksamhet i världen. Men en bit in i intervjun lyfter Hasse Engholm över Clark-horisonten.

– Clark-serien är ett stort projekt. Men i början av december händer det ännu större grejor. Det hade varit kul att berätta lite mer ingående om projektet redan nu för hembygden men kontrakt förbjuder mig.

Det handlar alltså om ett internationellt projekt som kommer att stärka Hasse Engholms stjärnstatus ytterligare.

– Utan att förhäva mig: Det är stort. Om några veckor ska jag ge dig alla detaljer till en artikel som garanterat får stor uppmärksamhet.

1984. Efter en spelning med Shangri La på Klubben i Hultsfred. Niclas Thunberg, Hans Engholm, Pelle Holmgren och Thomas Bergheim.

Clark Olofsson – höjdarprojektet

Resten av intervjun fiskar jag ytterligare. Utan framgång. Så tillbaka till Clark Olofsson och Oskarshamnsfödde Hans Engholms framgångssaga.

Höjdarprojektet om den välkände brottslingen Clark Olofsson började med att Hans fick ett telefonsamtal från en gammal vän. Den gamle vännen hade en idé om att starta nytt bolag och efter lite betänketid så hoppade Hasse på.

– Han hade fixat rättigheterna på att göra något av Clark Olofssons historia och det var något jag inte kunde tacka nej till.

Förhandlingar startade med Netflix, regissören Jonas Åkerlund kontaktades och skådisen Bill Skarsgård började bearbetas. I slutet av september 2020 började inspelningarna.

– Ett jättespännande projekt, konstaterar Hans om serien i sex delar som är baserad på Clark Olofssons självbiografi “Vafan var det som hände” och kommer att lanseras exklusivt på Netflix.

1986. Billion Dollar Babies, backstage i Folkets park. Jonas Rörbecker, Hans Engholm, Michael Roth, Greg Tsakiris och Jonas Frykman.

Ursprung, Skolgång & Hasses kall

Hasse är född och uppvuxen i Oskarshamn, på Slanastigen i Kristineberg närmare bestämt. Och precis som alla andra tonåringar under 70- och 80-talet så drömde han om att bli popstjärna.

– Fast ska jag vara ärlig så var jag aldrig speciellt bra på det där med musik, säger han och skrattar. Men visst var det kul att lira i band och det är något jag haft nytta av längs vägen.

När Hans hade en månad kvar på Södertornsskolan (nuvarande Oscarsgymnasiet) så hoppade han av studierna.

– Jag fick nog helt enkelt, menar han. Mamma och pappa var bortresta så jag klarade mig undan den första och värsta stormen av besvikelse och utskällningar.

I stället för skolbänken blev det inryckning i det militära och sedan en period med inhopp som vikarie på några av stadens skolor.

– I tre år räckte mitt uppbrott och mitt uppror, minns Hans. Sedan var jag motiverad att ta tag i studierna igen.

Efter att ha läst in en handfull ämnen på både gymnasiet och på folkhögskola var det slutligen dags att söka till högre studier.

– Jag var inställd på att utbilda mig till lärare på Göteborgs universitet, berättar Hans. Oturligt nog så var det bara intagningar en gång vartannat år och det året sammanföll inte med mina planer. Och det var där ett klassiskt bananskal låg i vägen för Engholm.

– Turligt nog startade man i Kalmar en tvåårig utbildning kallad Mediateknik och resten är historia, säger han och skrattar.

Det var på utbildningen i Kalmar som Hasse upptäckte vad han var bra på.

– Jag kände direkt när vi fick jobba med rörliga bilder att det var där jag hörde hemma, minns han. Det är en av mina styrkor, jag vet vad jag är bra på och jag vet vad jag inte är bra på. Så det är nog därför jag jobbar med tv idag och inte står och harvar i en replokal med en ostämd gitarr om halsen. Jag har varit inne och nosat på både popmusik, radio och tidning, men det är det rörliga mediet jag brinner för.

1986. Billion Dollar Babies, live på stora utescenen i Folkets park. Jonas Frykman och Hans Engholm.

Examen, SVT och vidare

När Hans Engholm våren 1989 tog examen i Mediateknik så styrde han ganska omgående kosan mot Sveriges tredje största stad, Malmö.

– SVT Malmö sökte redigerare och jag fick jobbet, berättar Hans. Jag minns att jag jobbade dygnet runt. Jag ville lära mig allt på en och samma gång!

Ambitionsnivån var så pass hög att Hasse och några arbetskamrater nattetid började spela in inslag och sketcher som direkt uppmärksammades av underhållningsprogrammet Mejeriet.

– Där gick vi kanske ett steg för långt, säger Hasse och skrattar. Det uppskattades inte av facket att redigerare och ljudtekniker filmade i SVT’s lokaler mitt i natten. Vi blev inkallade till chefen och fick, trots att han gillade det vi gjort, en ganska skarp reprimand.

När sedan en av cheferna på SVT Malmö rekryterades till nystartade TV4 så fick Hasse chansen att följa med.

– Det första jag gjorde när jag träffade min nya chef, Lasse Weiss, var att ställa ett ultimatum: om jag sköter mitt jobb så får jag göra vad jag vill i lokalerna på natten! Och det köpte han direkt, minns Hasse och hyllar sin gamle chef som gav honom möjligheten att utvecklas.

För att återgå till bananskalen så kan Hasse, så här i back­spegeln, konstatera att han gick utbildningen i Kalmar vid precis rätt tillfälle.

– När vi kom ut därifrån skrek den blommande tv-branschen efter nytt folk och där stod vi och kunde i det närmaste välja och vraka bland jobben.

1987. Solitary Blue, en fortsättning på Shangri La fast på engelska. Jonas Rörbecker, Hans Engholm och Jonas Frykman.

Från öst- till västkust för Chefsjobb – och tillbaka som Producent

TV4 innebar flytt till Stockholm för Engholm och efter sex år på den nya uppstickaren så var det dags att åter igen se sig om.

– Det var i samband med skilsmässan från Louise (Hoffsten) som jag kände att det var dags för nya utmaningar så då hoppade jag på ett erbjudande om att bli chef för bolaget som gjorde Bingolotto och flyttade till Göteborg. Jag har aldrig tänkt karriärmässigt när jag hoppat på nya projekt, men just Bingolotto blev en rejäl skjuts uppåt.

Tre år spenderade Hasse på västkusten innan flyttlasset åter igen drog mot den kungliga huvudstaden. Den här gången till produktionsbolaget Meter.

– Här hände det verkligen grejor, konstaterar Hans. Direkt efter millennieskiftet startade jag, som producent, både svenska Big Brother och Vem vill bli miljonär, två höjdpunkter under karriären.

Drömmen om att starta eget hade dock gnagt i det Engholmska sinnet ett tag och tillsammans med vännen Anders Karlsson slog han så småningom till.

– Vi gav företaget det enkla namnet Produktionsbolaget och producerade allt från större tv-galor till ett eget golfmagasin.

Produktionsbolaget gick som tåget och Hasse och Anders levde drömmen.

– Då kickade rastlösheten in igen, säger han och ler. Jag kände att det var dags för ännu ett steg och började förhandla med holländska Eyeworks om att sälja vårt bolag till dem. Anders visste inget, men när vi väl hade kommit fram till en deal så berättade jag om mina planer och han godkände dem omgående.

Jobbet som chef för bolaget som gjorde Bingolotto blev en rejäl skjuts uppåt i karriären för Hans Engholm.

Stort blev till större – tack vare bananskal

Ytterligare sex år gick innan den engelska tv-jätten ITV skickade ut en så kallad headhunter för att skaffa en vd till bolagets nordiska kontor. Hasse var bytet och Hasse sa ja.

– Där blev det drygt sex otroliga år, konstaterar han. Vi startade kontor i både Danmark, Norge och Finland för att komplettera det redan existerande kontoret i Sverige. Men till slut blev det bara pappersarbete och rapportering och då det inte är min styrka så sa jag upp mig.

Här tystnar musiken och dunket och tystnaden träder in.

– I och med att jag sagt upp mig fick jag spendera ett år i karantän, säger Hans. Det handlar om kontrakt och sånt och är vanligt i högre positioner. Men det gav mig en chans att stanna upp och fundera, något som jag önskar att alla skulle få chansen till.

Nu är cirkusen igång igen. Med den nya Netflixserien kan Hasse från Slanastigen lägga till ytterligare en succé på sin meritlista. Och av en tillfällighet står en stor internationell produktion för dörren.

– Ja, vad säger man? Ett bananskal hit och ett bananskal dit, skrattar Hasse Engholm.

Text: Jonas Frykman
Foto: Privat

 

Hans Engholm

Tid. Svensson och Hoffsten

Familj: Hustrun Linda som jobbar som projektchef på Min Stora Dag, dottern Julia, 13 år och sonen Love 10 år.

Bor: Resarö, Vaxholm

Hans Engholm utanför Nilssons konditori.

Tre höjdpunkter i karriären:

  • Karaoke-SM (Jan Teigen som programledare, blev så dåligt att TV4 sände programmet nattetid mitt i sommaren)
  • Döda Talar (medium och spåkärringar live i studion = katastrof!)
  • Några musikvideos som så här i efterhand är mer än lovligt lökiga

 

Svart guld av vinyl i Görans skattkammare

Det började med Beatles. Under 50 år har Göran Anderssons samling vuxit ­successivt. I dag har han närmare 6 000 vinylskivor i källaren.
– Jag lyssnar på det mesta. Bara det är bra, framhåller Göran leende.

En 180-grammare. För de allra flesta är det synonymt med hamburgare. Men för Göran Andersson handlar det inte främst om något ätbart.

– Det är vikten på merparten av de vinylskivor som pressas idag. De är lite stabilare och mer exklusiva. Fast ljudet är nog ingen större skillnad. Det beror framför allt på vilken utrustning de spelas på. Med en vettig pickup på skivspelaren och ett ordentligt RIAA-steg låter de flesta vinylskivor bra, säger han.

Göran om någon borde veta. Som sjuåring, 1970, köpte han sin första skiva; Beatles ”Greatest”, på dåvarande Domus vid Flanaden för 19,90. Även om vinylskivorna då oftast inte vägde mer än hälften av vad de gör i dag var det en lyssningsupplevelse som satte djupa spår.

– Innan hade jag varit hänvisad till radions musikutbud. Nu kunde jag spela mina favoritlåtar om och om igen. Även om jag inte kände mig som en skivsamlare förrän några hundra skivor senare var det ändå där och då det började, förklarar han.

Sedan några år tillbaka har Görans Anderssons vinylsamling ett helt eget rum i källaren.

Uppgraderar ständigt

Under andra hälften av 70-talet och hela 80-talet fick hans skivsamlande ett rejält uppsving i och med punken och all typ av hårdrock som släpptes då. Det är musik som han fortfarande återkommer till och de genrer i samlingen som han ständigt uppgraderar med spännande nyutgåvor och pressningar, samlingar och helt nya releaser.

– Accept är mina husgudar. Jag har nog det mesta som det tyska heavy metal-bandet har släppt på vinyl. Även deras autografer och ett plektrum som jag fick av gitarristen Wolf Hoffman inför deras spelning i Himmelstalundshallen i Norrköping den 17 mars 2017, berättar Göran och visar stolt upp sina dyrgripar.

– Det var när vi skulle ta en taxi från hotellet där vi bodde till hallen. Jag kom lite efter de andra och fick av en slump se hela bandet som satt i foajén. Det är inte ofta man blir starstrucked i min ålder. Men jag tog i alla fall mod till mig och gick fram och hälsade. De var väldigt trevliga när de insåg att jag var ett inbitet fan.

Sex Pistols hör till Göran Andersson favoritskivartister. ”All crimes are paid” är en klenod som bara trycktes i 500 exemplar.

Flera rariteter

Vid sidan av Accept räknar han bland annat upp Judas Priest, Aerosmith, Motörhead, Dead Kennedys, 999 och Sex Pistols som sina favoritskivartister. Men det är inte bara musik ur den tyngre skolan som återfinns i samlingen.

– David Bowies skivor under Ziggy Stardust-perioden mellan 1971–73 håller jag väldigt högt. Bland dessa album är nog ”Alladin Sane” den absoluta favoriten. En svensk artist jag nyligen upptäckt är Sophie Zelmani. Hennes ”Time to Kill” snurrar ofta på skivtallriken. Jag har även en del rariteter i samlingen. Bland annat Beatles alla originalskivor. Likaså flera dubbletter av samma skivor, men i olika pressningar, säger han och plockar fram Dead Kennedys ”Fresh Fruit for Rotting Vegetables” i två till synes liknande konvolut.

– Det är lite skillnad på nyanserna på färgen till de olika omslagen och även lite skillnad på baksidesbilden. Det är kul att ha båda varianterna.

Beatles ”Greatest” var den första skiva Göran Andersson köpte. Den inhandlades på dåvarande­ Domus vid Flanaden för 19,90.

Flitig konsertbesökare

Till skillnad från väldigt många andra sålde inte Göran av sin vinylsamling när CD-skivorna tog över på 90-talet. Han gick visserligen över till CD-formatet, men passade även på att köpa såväl skivor som hela vinylsamlingar som såldes av tidigare samlare under denna period.

– Dessutom har jag kompletterat de CD-skivor jag köpte och gillade med nyutgåvor som har släppts på vinyl under senare år, berättar han.

Vid sidan av skivsamlandet har Göran även varit en flitig konsertbesökare. Förutom enskilda konserter med favoritbanden har han regelbundet besökt Hultsfredsfestivalen, Sweden Rock och, under senare år, Skogsröjet i Rejmyre.

– Min första stora konsert var The Clash på Johanneshovs isstadion den 16 maj 1981. Jag såg även Nationalteatern i Valhallaskolans aula ett par år tidigare. Det grämer mig fortfarande att jag missade KSMB på Kolberga fritidsgård under den här perioden.

Å andra sidan såg jag Johnny Thunders på Stadshotellet i Västervik 1985. En oväntad, intim och oförglömlig spelning.

Tyska heavy metal-bandet Accept är något av Göran Anderssons husgudar. Förutom att han har det mesta som de har gett ut på skiva har han även deras autografer som han fick av en slump vid en spelning 2017.

Låter högt och bra

När det inte står livemusik på schemat trivs Göran allra bäst i soffan framför stereon. Givetvis i den optimala lyssnarpositionen mellan de dubbla uppsättningarna högtalare.

– När jag lyssnar på musik vill jag att det ska låta bra. Med den utrustningen jag har låter det både högt – om man vill – och riktigt bra. Bäst är vinyl, som i mitt tycke, har ett mer organiskt ljud. Men jag lyssnar även på CD och ser en hel del konsertfilmer på DVD.

Sedan några år tillbaka har Görans vinylsamling dock förpassats till källaren. När det behövdes fler sovrum i huset fick den helt enkelt inte plats.

– Det kändes först lite tungt att behöva plocka ned alla skivor. Nästan som att samlingen blev degraderad. Men med facit i hand är det ganska skönt att ha skivorna i ett helt eget rum där jag kan sitta och plocka med dem som jag vill. Även om samlingen inte växer lika fort längre tänker jag aldrig göra mig av med mina vinylskivor, konstaterar han skrattande.

Text: Mikael Bergkvist

Foto: Curt-Robert Lindqvist

 

Göran Andersson

Ålder: 57 år

Bor: Villa i Åsaområdet

Familj: Sambo Marie Sjölin och
bonus­dotter Vanessa

Gör: Yrkesförare

Fritid: Spelar tennis varje vecka

 

Fem favoriter på vinyl

Accept

”Blood of Nation” (2010)

– Första albumet med nya sångaren Mark Tornillo. Riktigt bra hårdrock!

Sophie Zelmani

”Time to Kill” (1999)

– Helt annan typ av musik än vad jag vanligtvis lyssnar på. Fantastisk produktion.

Motörhead

”Bastards” (1993)

– Ett band jag har följt under lång tid. Deras absolut bästa skiva.

Rammstein

”Sehnsucht” (1997)

– De är alltid bra och jämna på skiva.
Här finns deras bästa låt ”Du hast”.

David Bowie

”Alladin Sane” (1973)

– Den allra bästa av Bowies skivor under Ziggy Stardust-perioden.

Tekniken tar torget till tusentals tittare

I stället för folksamlingar på gator och torg blir det folkfest framför datorn, plattan och mobilen. Sommartorget blir det stora crescendot när Kulturavdelningen fortsätter sin satsning på digitala mötesplatser. 

Att sommaren 2020 inte skulle bli som andra somrar har vi förstått sedan länge. Det gäller även Sommartorget som inte kommer att kunna genomföras som vanligt. Men Oskarshamns kommuns kulturavdelning vägrar att vika ner sig. 

– Vi ställer inte in, vi ställer bara om. Det blir fortfarande konserter, bara på ett annat sätt, säger kulturchef Peter O Ekberg. 

Studio i Kulturhuset

Program för livesända konserter.

Efter coronavirusets utbrott har det upprättats en studio i Kulturhuset där många av de evenemang som sedan tidigare var planerade i stället filmas och visas via kommunens hemsida och sociala medier. Nu blir det Sommartorgets tur att ta plats på den digitala scenen, dit publiken redan har hittat i stor skala. 

– Vi har fått jättebra respons från de som tittar. Och det är extra glädjande att så många kommenterar och interagerar med oss, säger Emelie König som är enhetschef för evenemang och information. 

Når hela världen

Hon ser de digitala spelningarna som ett bra substitut nu när läget är som det är. 

– Inget går upp mot det riktiga Sommartorget, men det är också något väldigt speciellt med direktsänd tv från Oskarshamn. Det blir något som görs av Oskarshamn – för Oskarshamn och hela världen kan faktiskt nu se Sommartorget i Oskarshamn. Dessutom går det att återuppleva evenemangen flera gånger eftersom allting går att se i efterhand på Facebook och YouTube. 

Anlitat proffs

Produktionen blir stor med upp till åtta kameror som fångar artisternas uppträdande med mesta möjliga dynamik. 

– En sådan produktion kräver lite mer kunskap och därför har vi anlitat riktiga proffs. Vi har visserligen samlat på oss mycket erfarenhet genom våra egna sändningar, men detta blir en nivåhöjning. Det är stora artister som kommer, så det gäller att göra dem rättvisa och det kommer vi garanterat att göra genom den här satsningen, säger Peter O Ekberg. 

Bidrar till kulturlivet

För honom har det blivit en principfråga att fortsätta leverera kulturupplevelser trots att förutsättningarna har förändrats på grund av pandemin. 

– Vi gör detta för vår stora och trogna publiks skull. Men också för artisterna. Oskarshamn är en kommun som tar kulturarbetarnas tuffa villkor på allvar och det visar vi bland annat genom att inte kasta in handduken när det blir hårda tider. Tack vare att våra politiker har sett behovet och beviljat medel kan vi fortsätta att bidra till ett rikt kulturliv, oavsett om det utspelar sig på nätet eller på våra gator och torg.

Text: Jonas Axelsson

Foto: Curt-Robert Lindqvist

 

Sommartorget Blå torsdag

Gå in och titta på Facebook-sidan Kulturhuset Oskarshamn eller på www.oskarshamn.se/kulturkanalen. Fyra torsdagar i rad från och med den 9 juli, klockan 19.00. Därefter kan du se konserterna när du vill.

Datum och artister för sommaren 2020: 

9/7: Louisiana Avenue

16/7: Fröken Elvis

23/7: Lisa Lystam Family Band

30/7: Kjell Gustavsson Rhythm & Blues Orchestra

Latitud 57 i digitalt format

Trots att festivalen är flyttad till 2021 är inte festen inställd.  Samla familj och vänner och ratta in Latitud 57 på ­Facebook eller webbsidan 2020.latitud57.se!  En imponerande line-up har på rekordtid piskats ihop. The Quill, Mollie Minott, Fake och Namelle är några av ­artisterna som spelar online. 

På Latitud 57 i år skulle band och artister som The Ark, Tomas ­Ledin, Icona Pop och Sven-­Ingvars ha spelat. Men likt de flesta festivaler tvingades Brädholmen Event ta det tråkiga beslutet att ställa in i år.  

– Tillsammans med oskars­hamnarna skapar vi ändå något positivt, trots situationen som råder, säger festival­general Christian Åberg om beslutet att köra årets festival i digitalt format. 

Direktsända konserter

Via datorer, smartphone och surfplattor kan festivaldeltagarna följa konserterna i realtid. Under fredag och lördag, den 3-4 juli, bjuds det på ett tiotal livestreamade konserter. 

– Det blir i princip samma öppet­tider som det skulle varit i vanliga fall. Livespelningarna kickar igång klockan 17.00 och så kör vi fram till midnatt, fredag och lördag, På det här sättet ­håller vi festivaltraditionen vid liv. 

Två scener används, stora teater­scenen på Forum och den nya Kulturkanalen­studion i Oskarshamns ­Kulturhus. 

Filmade inslag

Det bjuds inte bara på livesända konserter. Filmade inslag kommer att blandas med massa annat skoj under helgen. 

– Ett filmat inslag kommer att visa vinnarna från den auktion som ­Auktionshuset Thelin & Johansson har hjälpt oss med. 

Den som ropar in auktionen får lördagen den 4 juni hemma i sin egen trädgård njuta av den åtta man starka glädje­orkestern Louisiana Avenue som bjuder sin publik på festival­stämning och karneval­syra! Oavsett väder, tidpunkt och plats lyckas bandet med konststycket att transportera sin ­publik till New Orleans och Mardi Gras. Dess­utom kommer mästerkocken Peter Forneheim att tillreda en riktig ­Louisiana cajun grill diner med rätter som får smak­lökarna i gungning. 

– Vi säljer också digitala biljetter till året festival via Nortic. Trots pandemi­tider tänkte vi försöka slå publik­rekord. Självklart är det frivilligt att köpa en digital biljett, det här är ett sätt för publiken att ekonomiskt stötta festivalens fortlevnad, säger Christian Åberg. 

Text: Urban Löfqvist

Foto: Curt-Robert Lindqvist

 

Program Latitud 57

– 2020 Livestream

Fredag 3 juni

17:00: Freda! Freda!

18:00: Soul Bizniz

19:00: Marikas Latitud-quiz

20:00: Mollie Minott

21:00: Snacka Kiss med Quill

22:00: Carl Jörneklint & Vemodet

23:00: O491

Lördag, 4 juni

17:00: This is Talent Coach

18:00: Namelle

19:00: Trädgårdsfest med Louisiana Avenue 

19:30: Clara Rubensson

20:30: Fake

21:30: Latitud-Bonanza

22:30: The Quill

23:30: Gemensam Avslutning

OBS! Alla tider är preliminära! Eventuella ändringar i programmet aviseras på 

www.2020.latitud57.se och 

www.facebook.com/latitud57