Inlägg

Sportkrönika

Visst är det häftigt att komma ihåg tröjnummer på spelare som har attraherat och underhållit över tid – utan ansträngning. En del nummer är ju så starkt förknippade med spelare att det blivit deras signum. Ett bra exempel är IK-ikonen ”Number four – Skeeter Moore”, som många minns med glädje.

I NHL-hockeyn finns en del andra legendariska nummer såsom Mario Lemieuxs 66 och Ovetjkins 8 – The Great Eight. För att inte tala om den störste av dem alla, Wayne Gretzkys 99. Det tröjnumret är pensionerat, inte bara i LA Kings och Edmonton, utan i hela NHL. Så stor var han. I fotbollen har Ronaldos sjua blivit ett registrerat varumärke, CR7, och att Lionel Messi bär nummer 10 har väl inte undgått någon.

Visste ni för övrigt att det var först i EM i Sverige 1992 som man började med namnen på tröjorna i fotboll. Ärligt talat trodde jag att det var mycket tidigare än så.

Vet inte varför, men själv har jag en förkärlek till åttor i fotboll; Gennaro Gattuso, Andres Iniesta och Steven Gerrard med flera. Ofta spelare med väldigt mycket hjärta. Fast de där namnen är kanske inte så konstigt att jag minns eftersom de är så kända. Skillnad är att jag nog kan komma ihåg alla spelarnummer i Östers lag från 1978. Men jag är nog lite skadad. Vilka tröjnummer kommer du själv ihåg på spelarna i IK Oskarshamn, Oskarshamns AIK och de andra klubbarna häromkring? Vi får be Stadsmagasinet skapa en tröjnummertävling med lokala spelare, sedan får vi kröna en mästare.

I basketens värld finns ett annat fenomen, där några av de allra största spelarnas pensionerade nummer består av 2:or och 3:or:

  • Michael Jordan, 23
  • Scottie Pippen, 33
  • Magic Johnsson, 32
  • Kareem Abdul-Jabbar, 33
  • Shaquille O´Neal, 33

Ett tips till dig som spelar basket, ta nummer 33.

Det finns många historier om just tröjnummer. Exempelvis när Zamorano i Inter fick lämna ifrån sig sin tröja nummer 9 till Ronaldo, den äldre, som i sin tur fick lämna ifrån sig nummer 10 till Roberto Baggio. Då tog Zamorano 18 men satte ett plus mellan 1:an och 8:an, så fick han sin nia i alla fall. Eller när mittfältaren Osvaldo Ardiles i Argentina spelade med nummer 1, det klassiska målvaktsnumret, eftersom landslaget delade ut nummer efter bokstavsordning.

Har du inget annat för dig i sommar så passa på att googla tröjnummer och läsa ännu fler nördiga historier. Hur eller hur, som man säger i Oskarshamn, önskar jag dig en trevlig sommar!

Text: Klas Häll

Sportkrönika

I slutet av 80-talet började jag spela golf. Anledningen till att jag började var ett vad med en kollega på Barometern. Han hade spelat sedan han var liten. Men jag spöade honom i tennis och i en del andra sporter. Kaxig som jag var slog jag vad om en flaska skotsk dricka att jag skulle slå honom inom ett år.

Då spelade jag med ett mycket begagnat golfset innehållande riktiga träklubbor. Det vill säga att de faktiskt var gjorda av trä. I dag finns det inte tillstymmelse till trä i någon klubba. Nu är de gjorda av olika metaller för att skapa de optimala slagen. Och när man ser reklamen i golftidningar blir man sugen på att köpa nya, för att kanske kunna slå bollen några meter längre.

Jag har testat några nya klubbor i år, med olika skaft, vridstyvhet och flex. Jag kan konstatera att det är bättre jag lägger pengarna på lektioner i stället. Det tror jag att många andra också borde göra. Men ni vet hur det är med utrustning, det är lite coolt med nya grejer. Allra helst det absolut senaste. Det finns ju en typ av människor som bara älskar att ha det allra bästa. Du känner säkert en sådan person, om du inte är sådan själv. Det är tack vare dem som utvecklingen av nya grejer inom många områden finansieras.

För det är inte bara inom golfen, utan i många sammanhang som hysterin över ny utrustning och nytt material existerar. Exempelvis är Formel 1-cirkusen totalt beroende av att materialet utvecklas. Det finns inget team i världen som kan mäta sig med Mercedes, för de har bäst material i bilarna just nu. Punkt slut. Datorer, kameror, mobiltelefoner, ljud- och musikanläggningar är andra exempel på att utvecklingen överträffar sig själv ibland.

Hockeyn har sin materialhysteri. Precis som inom golfen handlar den bland annat om klubbor som är svindyra och inte längre är gjorda av trä. Och i fotbollens värld är det skorna det snackas om. Därför är det ganska häftigt att Johan Niklasson, kanske den mest meriterade spelaren i OAIK, spelar med den legendariska skon Adidas Copa Mundial, som släpptes ut på marknaden redan 1979. Den funkar bevisligen fortfarande och är värd sin egen krönika.

Ni kanske undrar hur vadet och golfmatchen gick? Svaret är att min kollega blev jätteglad över flaskan. Men hade jag bara haft lite annat material i mina klubbor…

 

Text: Klas Häll

Sportkrönika

Sedan barnsben har jag alltid haft Östers IF som favoritlag. De senaste åren, eller rättare sagt årtiondena, har klubbens framgångar lyst med sin frånvaro. Det var skillnad förr. När jag själv påverkades som mest av fotbollshjältar, det vill säga i tonåren, vann Öster som allra mest. Öster tog bland annat SM-guld 1978, 1980 och 1981. Jag såg alla hemmamatcher och även flera på bortaplan under den här eran. Ni förstår att det var laget i mitt hjärta. Därför hade jag väldigt svårt att bestämma mig för vilket lag jag skulle heja på när Öster var nere i division 1 och mötte mitt Oskarshamns AIK i serien för ett par år sedan. Ärligt talat var det så jobbigt att jag inte såg matchen. Jag åkte och spelade golf i stället.

Jag kan tänka mig att det finns många i Oskarshamn som redan har ett favoritlag i SHL, men är kluvna nu när IK Oskarshamn har tagit plats i en av Europas bästa hockeyligor. Att Magnus Utterström kommer att heja på HV71
när de kommer till Be-Ge Hockey Center är självklart? Men var kommer Emil Dolk med flera ställa sig när Djurgårdsklacken tar plats på bortastå? Hur kommer klanen kring Mathias Johanssons FBK att agera då bussen från Karlstad kör in på Idrottsvägen? Att Oskarshamn har ett helt knippe med Leksandsfans vet vi, men hur många gamla gedigna Brynäsfantaster kommer att vakna till liv? Kan det till och med vara så jäkligt att vi får se Växjö Lakers-tröjor på folk med 0491-dialekt?

Frågan är kanske snarare hur många kommer att ge upp sitt gamla favoritlag och konvertera till IKO-ismen? För när jag skriver det här känns det som det nästan har blivit hallelujastämning, nästan som på det värsta tältmöte.

Allt fler som egentligen inte är hockeyintresserade faller också in i lovsången. Kärleken till Oskarshamn är större än sporten. Och då kanske man inte kan komma farande med att man hejar på ett annat lag. Eller ännu värre; de som säger att de inte bryr sig. Oh, hemska tanke! Det kanske blir tal om att doppa dem i tjära och fjädrar på torget?

Skämt åsido så kommer vi att få räkna med betydligt fler bortafans på hemmamatcherna. Oavsett om det är hitresta hardcore-fans eller utklädda oskarshamnare så ska vi bemöta dem med respekt. Precis som vi vill bli behandlade på bortaplan. I Sverige får man ju hålla på vilket lag man vill. Själv kommer jag kanske spela golf när HV71 kommer hit.

 

Text: Klas Häll

Sportkrönika

För några år sedan lurade min fru, som är hårt engagerad i Oskarshamns Ridklubb, med mig till stallet för att rida. Jag blev tilldelad en häst. Han hette Chili, ett namn som jag själv kopplar samman med styrka och hetta. Ni kan ju ana vilka tankar som gick igenom mitt huvud just då och det blev inte bättre när jag såg hur stor han var. Omöjligt, tänkte jag, att denna animal kan bli så gigantisk genom att bara äta, typ, gräs. Jag är helt övertygad om att de glufsar i sig något litet barn emellanåt när ingen ser på. Men det har man lyckats mörka ner och hålla tyst om i hela hästsportsverige.

Väl uppe på hästryggen, med hjälp av instruktören, en pall samt utrustad med både säkerhetsväst och hjälm, kändes det ganska bra. Vi fick börja med att skritta, det var bara att smacka lite så gick han framåt. Drog jag lite i ena tygeln gick han åt det hållet. Det här verkade lätt. Bromsen slog till när jag drog bägge tyglarna bakåt. Jag kände mig modig och ville börja trava. Då skulle jag trycka inåt med benen, skänkla som ryttarna själva säger. Hästen började trava och jag började studsa i sadeln. Och precis då förstod jag varför även killar bör ha åtsittande ridbyxor som håller saker på plats. För det gjorde inte mina joggingbrallor. Med en hand skulle jag rätta till det som liksom hade hamnat mellan mig och den hårda sadeln, samtidigt som jag skulle styra ett halvt ton muskler med den andra handen.

Att rida är ett samarbete mellan häst och ryttare. Precis som i all form av styrning gäller det att vara tydlig och konsekvent för att få alla att gå åt samma håll. De allra duktigaste ryttarna har utvecklat ett sådant samarbete att de knappt behöver använda tyglarna för att hästen ska veta vad som gäller. Så jag har full förståelse för att Chili satte av rakt mot sargen, med mig viftandes med såväl tyglar som ben. Han tröttnade på att inte få tydliga instruktioner. Så han travade på och tvärnitade. Jag fortsatte dock luftvägen ett par meter till. Då kom dagens andra aha-upplevelse; vad bra med säkerhetsväst och hjälm. Kontentan av denna story är hur viktigt det är med tydlighet och konsekvent agerande. Speciellt för tränare och ledare inom idrottens värld, men även inom yrkeslivet. Många hästmänniskor blir ju ofta duktiga ledare.

 

DET HÄR ÄR KLAS HÄLL

Aktuell: Krönikör i StadsMagasinet
Arbete: Vallhallaskolan, har tidigare jobbat på bland annat Vingresor, Oskarshamns-Tidningen och Intersport
Engagemang: Latitud 57 sedan starten
Familj: Frun Eva och tre söner (Häll´s Angels)
Fritid: Golf, pendlar runt 10 i hcp.
Äter: Dry Martini-marinerade oliver en gång i veckan
Dricker: Gärna spansk brandy