Inlägg

Sportkrönika: Kampen mellan ligorna

Det enda konstanta i världen är förändringarna” har den grekiske filosofen Herakleitos sagt någon gång för länge sedan. Visst stämmer det än i dag? Allt förändras hela tiden. Landgränser, attityder, bilmodeller, frisyrer, tandborstar och till och med godis förändras. För att inte tala om vilka fotbolls- och ishockeylag som dominerar i de olika serierna.

IFK Göteborg mot Öster

I mitten på 70-talet då jag gick på mellanstadiet i Åseda började en kille från Göteborg i vår klass. Han hejade på IFK Göteborg. Till råga på allt hette han Glenn. Vi andra i klassen, som var Öster-fans, skrattade åt honom, så som fotbollsfans kan göra utan att det kallas mobbning. För IFK var ju inte ens ett allsvenskt lag och hade inte varit det på flera år. Hur kunde han ens heja på dem?

Öster däremot, hade varit långt framme i den allsvenska tabellen under flera år och skördade guld 1978, 1980 och 1981. Sedan hände något och Blåvitt tog över den röd-blåa dominansen i allsvenskan och tog två UEFA-cupvinster, 1982 och 1987 och massor av allsvenska guld. De har alltså, sedan 1976, alltid legat i Allsvenskan medan Öster åkt jojo mellan division 1 och Allsvenskan. Det är alltså alla jävla Glenn som har fått garva mest de senaste 40 åren.

Det bästa med nationella ligor

Men nu ligger de blåvita pyrt till. Inte för att jag vill dem illa, men jag älskar att det ibland åker ur etablerade storlag ur de högsta ligorna i såväl fotboll som hockey. Att dessa klubbar måste ta nya tag och visa ödmjukhet i en lägre serie. Samtidigt som det ger ett nytt lag chansen att få spela på högsta nivå. Det är det som är det bästa med öppna nationella ligor: att de stora lagen kan åka ur och de små gå upp.

Storlagens kamp

Det är tack vare den modellen som vi har ett IK Oskarshamn i högsta ligan. Vi kommer säkert inte bli förvånade om det blir ett storlag som får ge plats åt Timrå eller Björklöven – något av dessa lagen går ju upp, eller hur? Två storlag är exempelvis HV71 och Djurgården som inte rosat marknaden i säsongsinledningen och kanske riskerar en vända ned i Hockeyallsvenskan. Vem vet? Men det är långt tills dess.

Att mitt Milan har skärpt till sig och leder Serie A – åtminstone i skrivande stund – är inte en förändring, det kallar jag en återgång till det ­normala. Och ibland gillar jag det normala, i varje fall när det gäller mina egna favoritlag.

Klas Häll
sportintresserad lokalprofil

Sportkrönika: Fler och fler som inte orkar

Jag orkar inte är den vanligaste frasen jag hör om dagarna på mitt jobb i skolans värld. Då är det inte så att eleverna precis har haft idrott på schemat och därför är helt slutkörda. Kommentaren kan komma när som helst på dagen, oavsett vad det är för lektion. Det känns som ett mantra de lärt sig för att slippa göra det som är lite jobbigt. Naturligtvis är de flesta ungdomar på skolan både energiska och väldigt duktiga. Men min känsla är att det blir fler och fler som inte orkar.

Jag läste på Riksidrottsförbundets hemsida att det endast är 22 procent av tjejerna och 44 procent av killarna på högstadiet som rör sig i snitt en timme om dagen. Då snackar vi inte bara aktiv träning utan även rörelse i form av att promenera, cykla, bada eller lattja med boll. Det är alltså 15–20 elever i varje klass som bara sitter stilla, hela dagarna. Inte konstigt att de inte orkar.

Att träna aktivt i en idrottsförening är inte bara mumma för kroppen, man får med sig så mycket mer; samarbete, rättvisa, jämlikhet och andra kärnvärden som finns i det svenska föreningslivet.

Vad gör vi vuxna då för att bidra till detta då? Jo, vi går och tränar på gym för det kan vi göra när det passar oss. Då behöver vi inte räta in oss i ledet, passa tider och ta hänsyn till andra. Det känns som att den svenska modellen som bygger på att ”tillsammans är vi starka” håller på att vittra sönder.

Det kan förklara varför fotbollsklubbarna minskar i antal eller varför inte basketklubben kan ordna ett herrlag. Jag vet inte hur deltagarantalet är inom hockeyn, men visst är det skevt att det behövs värvas utifrån till juniorlagen? Och jag är övertygad om att handbollsklubben och friidrottarna också skulle önska större uppslutning på sina träningar. 

Min medicin för att lösa detta är att dra sladden ur Playstationkonsolerna och ställa krav på rörelse hos våra ungdomar. Lära dem att bita ihop när det tar emot, oavsett om det gäller läxläsning eller mjölksyra och låta dem ha lite tråkigt ibland. Alfons Åbergs kloka farmor lär ha sagt så här: ”Om det är roligt jämt, så visste man ju inte att det var roligt! Var ni glada att ni är ledsna! Tråkiga saker finns till bara för att man ska märka skillnad när det roliga kommer sen.” Hon var en klok kvinna.

Klas Häll
sportintresserad lokalprofil

Sportkrönika

Nu har jag hunnit spela padel några gånger och känner att jag börjar få lite kläm på tekniken – att exempelvis inte springa rätt in i glasrutan!

Kan jag, så kan säkert väldigt många bli hyggliga motionsspelare och det är nog det som gör sporten så populär. Att nå toppen däremot, är nog lika svårt som i vilken annan sport som helst. Vill du nå högst upp i en sport ska du hitta en gren med extremt få utövare.

Ville ta SM-guld

Det får mig att tänka på en skön snubbe jag träffade på en semesterresa i början av 90-talet. Han hade bestämt sig för ta ett SM-guld, men han visste inte i vilken sport. Efter lite efterforskning kom han fram till konstsim. För där fanns det inte någon herrklass. Ni känner kanske igen temat? Måns Herngren gjorde en film typ 20 år senare om ett gäng grabbar som började tävla i konstsim. Min snubbe var alltså en riktig pionjär inom den sporten. 

Jag vill minnas att han fick brottas en del med förbund, tävlingsdomare med flera som motsatte sig hans deltagande. Men envis som få fick han till slut tävla, som ensam i herrklassen. Det roliga var att han knappt var simkunnig och han erkände att det måste sett för jävligt ut. Men guldet, det knep han.

I vilken sport är det då enklast att ta en SM-medalj? Jag har sneglat på Riksidrotts-förbundets dokument ”Idrotten i siffror” som presenterar alla anslutna sporter med antal utövare och procentandel av respektive kön. Enligt den så borde det vara enklast för oss män att vinna i cheerleading. Det är bara två procent manliga utövare av totalt 6 152. Det vill säga det räcker att slå 123 andra män. 

Biljard enklast?

När det gäller kvinnor så har ni störst chans till medalj i biljard, om jag har läst tabellen rätt. Ni behöver besegra 294 andra kvinnliga spelare, så vinner ni SM-medalj. Vill ni ha så lite konkurrens som möjligt så är detta den bästa sporten, till skillnad mot fotboll där du måste vara bättre än 700 000 killar respektive 300 000 tjejer.

I hockey är det inte enkelt att vinna av andra anledningar. Vill minnas att någon har sagt: Du ska vara lika atletisk som en brottare, ha samma uthållighet som en löpare och vara lika smart som en schackspelare. Samtidigt som motståndarna gör allt för att tackla omkull dig. Och allt sker på ett par millimeterbreda stålskenor på en nyspolad is. Tänk på det nu när det snart är dags för första nedsläpp i SHL.

Klas Häll, sportintresserad lokalprofil

Sportkrönika

Jag har funderat över varför de båda fina föreningarna Fårbo FF och IK Tuna Södra har den udda kombinationen av gult och grönt som klubbfärger. Hur tänkte man runt 1950 då föreningarna bildades? De kunde ju valt vilka färger som helst.

Däremot vet vi att den argentinska fotbollsklubben Boca Juniors skulle byta färger år 1907. Deras nya färger skulle bli samma som på flaggan på det första skeppet som lade till i Buenos Aires hamn den bestämda dagen. Skeppets namn var Drottning Sophia. Hon var svenskflaggad. Därför spelar den kanske mest framgångsrika klubben på andra sidan Atlanten i blågult.

Notts County spelar i svart och vitt.

Hundra år senare jobbade jag för en sammanslagning av OAIK och IFKO. Förslaget röstades tyvärr ned. Men OM det hade blivit en ny klubb och OM jag hade fått bestämma, då hade laget spelat i orange och svart. Samma färger som den ukrainska klubben Shakhtar Donetsk. Den klubben knyter an till gruvindustrin. Orangea är dagsljuset som möter gruvarbetarna efter arbetsdagens slut och svart är mörkret i gruvan. Min anledning till färgval hade varit att den är cool och ganska ovanlig.

Ett annat lag som spelar i orange är Nederländerna, vars flagga är blå vit och röd. Märkligt, eller hur? Förklaringen är att Vilhelm den I, hjälten i kampen för Nederländernas självständighet, ärvde det sydfranska området Orange (Oranien). Därför är de nederländska landslagen orangea.

Notts County, världens äldsta proffsklubb, skänkte ett svartvitt matchställ till italienska Juventus år

Shakhtar Donetsk spelar i orange och svart.

1903. Italienarna bytte därför från rosa till svart och vitt – bianconeri – och fick ett lyft med sin nya identitet. De blev snart det världslag de är än idag. Många blev förvånade när Juve bjöd in Notts County, som då låg tolva i tredjeligan i England, att premiärspela första matchen på den nya arenan i Turin 2011. Nu vet ni anledningen. Gammal kärlek rostar aldrig. 

IFK Oskarshamns blåvita färger ska stå för oskuld och trohet har jag kunnat läsa mig till. Men hur kommer det sig att det inte finns en röd fotbollsförening i sossekommunen Oskarshamn? Var fick Oskarshamns AIK sitt svartvita ifrån? Vet du? Finns det fler historier om klubbfärger? Hör av dig till mig i så fall så kan det bli en krönika till på ämnet föreningsfärger.

Klas Häll, sportintresserad lokalprofil

Sportkrönika

Häromdagen kom det ut vilka operor som kommer att livesändas från The Metropolitan i New York. Det är matinéföreställningarna som skickas över Atlanten ända till Sagabiografen i Oskarshamn.

Min krönikekollega Jonas Frykman, tillika bioföreståndare, ville att jag skulle hjälpa till att rangordna dem. Det var svårt. Lika svårt som att i förväg säga vilken hockeymatch som kommer att bli den mest spännande eller den mest välspelade under säsongen.

Man vill så klart se superstjärnorna. Så Nabucco med polarprisbelönta Anna Netrebko är ett måste liksom något med min personliga favorit Joyce Didonato. Ungefär som att se Ovetjikin, Malkin eller Crosby på isen.

Operan har faktiskt massor av paralleller med ishockey. Det finns nyss nämnda superstjärnor, som är snuskigt välbetalda, och som nästan alltid levererar det där lilla extra. Det finns de som gör sitt jobb på ett fantastiskt sätt utan att skapa stora rubriker.  Tänk en tredjelina som fullständigt briljerar utan att göra mål. På samma sätt lyser ofta birollerna i en operaföreställning, ni som vet vilka exempelvis Cherubino, Musetta eller Donna Elvira är förstår vad jag menar.

Oavsett vilken roll eller uppgift, så ligger det otroligt mycket hårt arbete bakom framgångarna. Hockeyspelarna har oftast hållit på sedan småbarnsåldern, på precis samma sätt som sångare har gjort. Vare sig de är vänsterbackar eller sjunger i kören så har de gjort uppoffringar och försakat mycket för att få göra det de älskar.

I varje lag eller ensemble finns en coach/regissör som styr skeppet, håller i träningar och lockar fram det bästa hos aktörerna och spelarna. Hen kanske behöver byta ut någon sjuk eller skadad eller rent av peta någon. Samma sak händer i bägge världar. I ishallen är det vaktmästaren som spolar isen och ser till att plexiglaset sitter rätt, på samma sätt ser scenarbetarna till att rätt bakgrund hamnar rätt i varje akt under operaföreställningen.

Till sist vill jag nämna att det alltid finns en månghövdad kör, oavsett om det är på operahuset La Scala i Milano eller på ”hemmastå” här i ishallen. Möjligen att de i Italien håller tonen något bättre, men det är fanimej med samma passion och glöd som det sjungs ”Bönderna från Småland” i Be-Ge Hockeycenter.

Klas Häll, sportintresserad lokalprofil

Sportkrönika

Det måste ha varit någon gång i mitten av 70-talet som vi samlades utanför klubbstugan i Åseda för att åka och spela DM-final i hockey mot Gislaved. Väl framme märkte vi att våra matchtröjor var kvar i Åseda.

Vi fick låna gulsvarta tröjor i styv nylon som var de fulaste, oskönaste och största vi någonsin spelat i. Förmodligen var det bara för att jäklas med oss som vi fick låna de fulaste. Spelmässigt gjorde det dock inte så mycket eftersom det inte blåste i ishallen. Det hade varit skillnad om vi spelat utomhus, vilket vi för det mesta gjorde på den tiden. Då hade vi förmodligen blåst bort eftersom tröjorna var stora som segel.

En händelse från matchen som jag minns med förskräckelse än i dag, var när jag stod framför egen målbur och försökte hålla rent. Deras vänsterforward hade pucken ute på kanten och sköt ett slagskott som gick rakt mot mig. Jag såg verkligen pucken lämna bladet och snabbt stiga rakt mot min näsa i bra fart. Hann att tänka: nu kommer det att göra ont. För på den tiden hade vi inga som helst galler eller visir. Bara ett munskydd som hängde och dinglade under hakan. Precis några decimeter innan pucken skulle gjort mig ännu mer uppnäst, kom målvaktens plockhandske och plockade in pucken. Uh, vad lättad jag blev.

Året efter, 1975, kom så tvång på ansiktsskydd. Men det tog några år med olika regler för visir, käkskydd, halvgaller, helgaller i olika kombinationer innan det fastslogs att just helgaller skulle användas för alla ungdomsspelare. Och det är ju vettigt, eller hur?

I dag är det vedertaget att spela med såväl hjälm som visir för alla seniorer i Sverige. NHL tog beslutet att alla spelare som startade sina karriärer efter 1 juni 1979 skulle bära hjälm. Craig MacTavish startade sin karriär strax innan och var den sista spelaren som inte bar hjälm. Han spelade sin sista match så sent som1997.

Kommer ni håg den klassiska Spaps-hjälmen som Sven Tumba marknadsförde? Eller Jofas, som bland annat bars av The Great Gretzky? Genombrottet för hjälm i NHL kom i vilket fall som helst med CCM:s klassiska HT2, som senare använts av exempelvis både Lidström och Sundin.

Som avslutning kan jag avslöja att vi vann matchen i Gislaved. Direkt efter matchen var det jubel och mungiporna uppåt, ända till vi skulle fotograferas. Det var då vi kom underfund med att vi skulle förevigas på ett lagfotografi, som skulle hängas upp i Åseda IF:s samlingslokal. I Gislaveds fula jävla tröjor.

Klas Häll, sportintresserad lokalprofil

Sportkrönika

Det finns massor av ämnen att skriva om och jag kan inte välja. Så den här gången skriver jag lite av varje.

Så skönt att Oskarshamns AIK bestämde sig, satte ner foten, knöt näven, bet ihop och visade klass när det behövdes som mest. Respekt! Precis som mina andra lag gjorde i sina respektive kvalmatcher: Kalmar FF och Östers IF – ja, jag vet att man inte kan heja på KFF och Öster samtidigt, men jag gör det i alla fall.

Ursäkta, men visst måste det vara lite skevt att SHL-lagen har så pass stora ledarstaber att det nästan går en ledare på två spelare. De flesta lag har cirka 15 personer under rubriken ledare på sina hemsidor. Det är general managers, vice general managers, sportchefer, assisterande sportchefer, strategiska sportchefer, sportdirektörer, tränare, assisterande tränare, målvaktstränare, fystränare, medicinskt ansvariga, läkare, tandläkare, naprapater, kiropraktorer, sjukgymnaster, fysioterapeuter, rehabkoordinatorer, massörer, osteopater, statistiska analytiker, mentala coacher, scouter, utvecklingschefer, videocoacher, materialförvaltare, herransvariga och spelarutvecklare. Pust! Allsvenska fotbollslagen är inte mycket bättre, bara så att ni vet.

Yngste sonen funderar på var han ska fortsätta sina studier efter gymnasiet. Han fick en broschyr från Luleå Tekniska Högskola häromdagen. Det alternativet gick fetbort, för de har nog inte allmänhetens åkning på en bandyplan. Pust, igen!

Jag har väldigt svårt för alla spelsajter som gör reklam på TV. Helt otroligt att de får fortsätta med sina erbjudanden. Allt för att få tillbaka alla de stackars satar som lyckats sluta med sitt missbruk av spel. Ungefär som att erbjuda alla nyktra alkoholister att dricka fritt för 1 500 kronor om de sätter igång att dricka igen. Därför tycker jag illa om Måns Zelmerlöv, Mikael Persbrant, Sara Sjöström och Zlatan Ibrahimovic med flera för att de gör reklam och skor sig på andras olycka. Usch!

EM-kvalet är klart. Sjätte gången i rad som vi är klara för EM i fotboll. Vid förra slutspelet var det franske David Guetta som gjorde den officiella låten, han tog hjälp av svenska Zara Larsson. Den här gången har den holländske DJ:n Martin Garrix fått det ärorika uppdraget, hoppas att han tar hjälp av Markoolio. Skulle bli en oslagbar kombo, eller hur?

Klas Häll, sportintresserad lokalprofil

Sportkrönika

Jag sprang på en gammal Ving-kollega i Be-Ge Hockey Center i våras under en av de legendariska kvalmatcherna. Jörgen Åkerberg heter han. Han är inte släkt med IKOs Martin Åkerberg, även om båda två jobbar med hockey.

Martin är klubbchef och Jörgen är ansvarig för hockeyn som sänds i C More. Han var även här under IKOs hemmapremiär mot Leksand för att kolla så att förutsättningarna för tv-sändningarna också hade avancerat till högsta divisionen. Hans jobb är att sy ihop sändningarna, få ihop helheten mellan teknik och det vi ser och hör i rutan. Allt ska ju funka.

Jörgen berättade att det ofta är små saker som måste fixas inför varje sändning, men ibland kan det vara större saker som ställer till det. Ett plexiglas- eller sargbyte kan ge oönskade effekter på kameraplatser, digitala reklamskyltar kan skapa irriterande reflexer för att inte tala om förseningar som kan uppstå. Ni kan tro att han hade att göra när Malmös flyg till Leksand i premiäromgången var försenat. ”Då hade jag telefonen vid örat oavbrutet i flera timmar”, sa han. Men han är rätt rutinerad vid det här laget, för han har jobbat med tv under flera år nu.

På arenan har de 12 till 15 kameror igång på matcherna, lite beroende på om det är huvudmatch eller inte. Ni vet de matcher som har expertkommentatorer, studiosnack, fler intervjuer och som även sänds i TV4. Men de flesta matcherna i SHL är ändå större än vad de är i Hockeyallsvenskan, så det går åt mer personal till de matcherna. 10 till 15 personer är sysselsatta vid varje match. Tänk då på att det är sju matcher varje omgång, så tillsammans med de i studion är de över 100 personer! Betänk att det är tre omgångar varje vecka fram till i vår. I tillägg sänder de ju även Hockeyallsvenskan och Svenska Damhockeyligan. Mycket folk blir det!

Nu kommer vi till själva poängen. Det är mig ni ska tacka för att Jörgen är så engagerad i hockeysändningarna. En gång var jag i Thailand och tog mig inte hem eftersom jag reste gratis i mån av plats. Jag fick en vecka extra i solen. Jörgen, som befann sig här hemma, fick ta över min biljett till OS-hockeyn i Lillehammer 1994. Där och då fick han upp ögonen för stora sportevent och på den vägen är det. Så tacka mig för att han gör ett så bra jobb så att vi kan följa IKOs framfart i högsta ligan. Att han är Djurgårdare behöver vi ju inte nämna.

Klas Häll, sportintresserad lokalprofil

Sportkrönika

Den här sommaren har vi spenderat på hemmaplan. Några nätter på bortaplan har det dock blivit, ett par på Öland och på Västkusten. I semesterns första matchminut fick vi ett erbjudande om en vecka vid Medelhavet, en möjlighet som var som ett öppet mål tyckte jag.

Min fru tog det med en klackspark, så vi var sist på bollen och dribblade bort erbjudandet. Fast vi kan inte springa på alla bollar, det förstår jag också. Jag försökte med en del andra långskott, men jag fick gult kort av alla i familjetruppen. Kändes som att jag inte tillhörde startelvan längre, jag var förvisad till B-laget när det gällde reseförslag. Själv hade jag gärna gett hela familjen både rött och gult kort för deras inställning. Det borde ha varit de som satt på avbytarbänken. Jag kände mig nästan punktmarkerad. Som ett riktigt stolpskott fick jag ägna mig åt trädgårdsarbete. Men jag ställde bara ut skorna och landade på hälarna. Jag drog inte på mig någon mjölksyra, det kan jag lova.

Nu är semestern avblåst för full tid men sommaren spelar dock på övertid. Tillbaka i gamla spelsystem och rutiner gäller för många, men inte för mig. Jag har blivit draftad till ett helt nytt team, Oskarshamns Folkhögskola, som spelar i en helt annan liga. Kul med nya lagkamrater, ny arena och en ny coach. Hoppas att jag ska passa in i deras lagbygge. Innan säsongen blåses igång på allvar ska vi ha en kick-off där vi kör lite teamwork, så att vi kan köra ända in i kaklet och ha många bollar i luften.

Ja, så kan man uttrycka sig med sportspråk, utan att det ens handlar om sport. Å andra sidan ska man faktiskt vara ganska insatt i sportens värld för att förstå vad som menas med deras fikonspråk. Här är några exempel på hockeyfraser:

– Att slå en indianare straffar sig oftast med ett i baken.

– Han lade en sådan flippmacka att backen gick och köpte korv.

– Får han läge i slottet hänger han minst 9 av 10.

– Det var trafik framför kassen så han tog köksvägen.

Ska förklara åtminstone ett av uttrycken så här inför stundande hockeysäsong; slottet. Det är området framför mål, mellan ringarna. Det sägs att det kommer från engelskans ”slot”, vilket betyder ledigt utrymme. Eller från ”coin slot” där man stoppar i mynten i en spelmaskin. Så det har inget med vackra slott att göra. Fast det hade ju varit coolare, eller hur?

Klas Häll, sportintresserad lokalprofil

Sportkrönika

Visst är det häftigt att komma ihåg tröjnummer på spelare som har attraherat och underhållit över tid – utan ansträngning. En del nummer är ju så starkt förknippade med spelare att det blivit deras signum. Ett bra exempel är IK-ikonen ”Number four – Skeeter Moore”, som många minns med glädje.

I NHL-hockeyn finns en del andra legendariska nummer såsom Mario Lemieuxs 66 och Ovetjkins 8 – The Great Eight. För att inte tala om den störste av dem alla, Wayne Gretzkys 99. Det tröjnumret är pensionerat, inte bara i LA Kings och Edmonton, utan i hela NHL. Så stor var han. I fotbollen har Ronaldos sjua blivit ett registrerat varumärke, CR7, och att Lionel Messi bär nummer 10 har väl inte undgått någon.

Visste ni för övrigt att det var först i EM i Sverige 1992 som man började med namnen på tröjorna i fotboll. Ärligt talat trodde jag att det var mycket tidigare än så.

Vet inte varför, men själv har jag en förkärlek till åttor i fotboll; Gennaro Gattuso, Andres Iniesta och Steven Gerrard med flera. Ofta spelare med väldigt mycket hjärta. Fast de där namnen är kanske inte så konstigt att jag minns eftersom de är så kända. Skillnad är att jag nog kan komma ihåg alla spelarnummer i Östers lag från 1978. Men jag är nog lite skadad. Vilka tröjnummer kommer du själv ihåg på spelarna i IK Oskarshamn, Oskarshamns AIK och de andra klubbarna häromkring? Vi får be Stadsmagasinet skapa en tröjnummertävling med lokala spelare, sedan får vi kröna en mästare.

I basketens värld finns ett annat fenomen, där några av de allra största spelarnas pensionerade nummer består av 2:or och 3:or:

  • Michael Jordan, 23
  • Scottie Pippen, 33
  • Magic Johnsson, 32
  • Kareem Abdul-Jabbar, 33
  • Shaquille O´Neal, 33

Ett tips till dig som spelar basket, ta nummer 33.

Det finns många historier om just tröjnummer. Exempelvis när Zamorano i Inter fick lämna ifrån sig sin tröja nummer 9 till Ronaldo, den äldre, som i sin tur fick lämna ifrån sig nummer 10 till Roberto Baggio. Då tog Zamorano 18 men satte ett plus mellan 1:an och 8:an, så fick han sin nia i alla fall. Eller när mittfältaren Osvaldo Ardiles i Argentina spelade med nummer 1, det klassiska målvaktsnumret, eftersom landslaget delade ut nummer efter bokstavsordning.

Har du inget annat för dig i sommar så passa på att googla tröjnummer och läsa ännu fler nördiga historier. Hur eller hur, som man säger i Oskarshamn, önskar jag dig en trevlig sommar!

Text: Klas Häll