Inlägg

Spökeriernas tid är här

Under de mörka höstkvällarna tätnar mystiken. Spökerier är något som intresserat människan i alla ­tider. Som en gammal god tradition återberättas ­historierna om spöken och spökerier till nya generationer. 

Ett spöke är enligt folktro en avliden persons ande eller själ. Flera spökerier och övernaturliga händelser i Oskarshamnstrakten är omtalade. Det övernaturliga fascinerar människan. Alla har dock inte förmågan att uppleva det övernaturliga. Men hos många lever intresset för det ockulta. 

Rådmannen och handlanden Johan Gustaf Engström tycks haft en stor förmåga att uppleva det övernaturliga. Hans bostadshus är numera rivet. Det låg i kvarteret Gripen vid Köpmangatan. Det var en större byggnad, två våningar med ett stort inredningsbart vindsplan. Den stora vinden blev aldrig inredd. Anledningen till detta var att rådmannen upplevde regelbundna stora spökerier på vinden. Det flyttades möbler, det bankades i väggarna och det spelades musik under nätterna.

Köpmangatan västerut, med Saga biografen närmast till vänster och Engströms bostadshus ”mitt i gatan”. Foto Villy Nilsson 1959.

Vågade inte sova

På platsen vid Köpmangatan finns i dag ett nyuppfört bostadshus som också rymmer Fonus, Folktandvården och Gripen hälsocentral. Engström var en väl ansedd och förståndig person men han vågade inte sova i huset om nätterna på grund av spökerierna. För att sköta sina dagliga sysslor valde han att ha förskjuten arbetstid med sent sänggående. I stället sov han fram till förmiddagen. Familjens tjänstefolk fick jobba i det tysta nattetid för att inte störa Johan Gustaf Engströms sömn under de tidiga morgontimmarna.

På gården Grönlid vid Ishult, utanför Kristdala bodde landsfiskalen Karl Wijkström vid 1900-talets början. Han hade nära till Ishults tingshus där han tjänstgjorde vid rättegångarna. Grönlid ägdes av landsfiskalen Walden som tidigare innehaft tjänsten som landsfiskal och Karl Wijkström var hans hyresgäst. Walden hade flyttat till Eka vid Jämserum vid sin pensionsavgång.

Landsfiskal Karl Wijkström.

Självspelande piano

På Grönlid fick Wijkström uppleva ett piano som spelade av sig självt om nätterna och oförklarliga ljud av någon som vandrade runt i tomma rum. Dörrlås vreds om fast ingen var där. Karl Wijkström var en välrespekterad och trovärdig man i samhället. Även tjänstefolket hörde när pianot spelade av sig självt om natten och ljud av fotsteg i tomma rum. Även vänner och släktingar som besökte landsfiskalen upplevde samma spökerier. En bekant som var på besök berättade efter en sömnlös natt att dörren till hans sovrum öppnades och plötsligt slogs igen med en skräll. Steg hördes därefter fortsätta nerför trappan. 

Karl Wijkströms syster Hilma tillbringade sommaren 1927 på Grönlid, det blev en upplevelse hon aldrig kom att glömma. En natt hördes tydliga ljud av häst och vagn på gårdsplanen, men någon häst och vagn fanns inte. Dörrar öppnades av sig själva och fotsteg hördes i trappan. Det tassande ljudet avlöstes med ett trevande på hennes dörr efter nyckeln. Låset i dörren till hennes rum vreds plötsligt om. Detta var mer än hon kunde härda ut. Hon gav till ett galltjut. Därefter blev det alldeles tyst.

Grönlids mangårdsbyggnad var landsfiskal Karl Wijkströms bostad under många år.

Obehagligt förflutet

Spökerier eller inte, närliggande Krokstorp har som många känner till ett förflutet som kan vara obehagligt. Här ligger nämligen Tunaläns härads avrättningsplats, precis intill nuvarande Furulids festplats. Trots att tingshuset flyttades från Krokstorp till Ishult, fortsatte galgbacken att användas. År 1829 ägde den sista avrättningen rum vid galgbacken i Krokstorp.

Vid en plats mellan Emsfors och Forsa intill den gamla landsvägen till Mönsterås finns ett riskast. Detta är ett minnesmärke av det mer okonventionella slaget. Vid riskastet ska två pojkar blivit dräpta av en man som upprördes för att de lekte med en brödkaka. Det var svält och ont om mat. Riskastet är fortfarande aktivt, det ligger en hög med färskt gran- eller tallris på platsen där det hände. Folktron är nämligen att den som passerar utan att kasta ris får utstå att höra pojkarnas skrik och jämmer. 

Foto: Per Petersson 1962.

Flickskola och spritvarubolag

Nu är Engströms och Per Petrés bostadshus rivna. Köpmangatan ska breddas och ges en ny sträckning. Byggnaden i bildens mitt till höger om Drews kiosk är i tur att rivas. Byggnaden är Oskarshamns Spritvarubolags utskänkningslokal populärt kallad Sista Styfern. I krogbyggnaden hade även Elementarläroverket för flickor sina skollokaler. Krog och flickskola i samma byggnad var inte fullt ut en lycklig kombination. Spritvarubolaget uppförde år 1903 en ny utskänkningslokal vid Lilla Torget under namnet Stadskällaren.  När flickskolan upphört med sin verksamhet startade köpmannen Felix Karlsson en skjortfabrik i byggnaden. Skorstenen till höger i bild tillhörde Oskarshamns mejeri. Foto: Per Petersson 1962. 

Text: Thomas Gren

Foto: Arkivbild

Välgrundad hyllning i stadsparken

Två herrar sitter på Alphyddans veranda och smider planer. De diskuterar vad som skulle kunna vara en passande hyllning till personen som de anser vara Oskarshamns egentlige grundare.  

Det här är berättelsen om hur en måltid och en ­eftermiddagsgrogg resulterade i ett minnesmärke
över en avliden ryttmästare. 

De båda hade adressen Varvsgatan och var grannar med stadsparken. Den ena boende i gamla sjömanshuset intill läroverket. Den andra i villan som källarmästare David Andersson byggde om till hotell. I dag har stadshuset sin parkering vid den gamla hotellträdgården och hotellet har blivit kontor. Den ena inflyttad från Blekinge, den andra västgöte född i Vänersborg.  Det var det vanliga när Oskarshamn växte och utvecklades som stad under andra halvan av 1800-talet. De nya invånarna kom från andra platser och såg möjligheten till anställning eller möjligheten att starta nya verksamheter i den växande staden. 

Nya sjömanshuset var klart för inflyttning år 1911, adressen är Båtgatan 3. På första våningen fanns lokaler som användes vid på och avmönstring av ombordanställda och vid mönstring av värn­pliktiga. Här hade också sjömanshusdirektionen sina kontor och sammanträdesrum. I övrigt rymde huset lägenheter. I den stora lägenheten på andra våningsplanet bodde direktör Carl Johan ­Schylander med sin familj under många år.

Gamla sjömanshuset med adress Varvsgatan 17 i Oskarshamn. Familjen Bergström bodde på övre våningen. Huset är kvar men saknar tornet idag.

Skrev om historia

Carl Fredrik Bergström hade till yrket varit telegrafkommissarie, anställd vid Telegrafverket i Oskarshamn. Bergström ägnade under flera år sin tid åt att skriva stadens historia. Hans intressanta bok gavs ut vid Oskarshamns stads 50-årsjubileum 1906, även hans två tidigare kalendrar över Oskarshamn hade rönt ett stort intresse. 

Nu förde han ett lugnt och hedersamt privatliv efter ett väl förrättat livsverk. Vid lediga stunder ägnade han sig åt uppdraget i styrelsen för stadsparken. Hans skötebarn var stadsträdgården med växthusanläggningen som försåg stadens planteringar med blomsterprakt. Även till många privata trädgårdar levererades blommor från stadsträdgården. 

Den andra var ingenjör Carl Johan Schylander född i Karlskrona. Han hade efter ett kvarts sekel som disponent inom stenindustrin i Vånevik blivit stadsbo. Nu ägde han stenbrotten i Uthammar och Flivik i Misterhults socken.

Stadsträdgårdsmästaren Iwan Lindvall och telegraf­kommissarien Carl Fredrik Bergström vid stadsträdgården.

Populära gravstenar

Schylander hade också öppnat ett gravstenshuggeri intill berget vid Besvärsgatans trappa. Där hade han ett par verkligen skickliga stenhuggare anställda. Schylanders deltagande i verksamheten krävdes dock någon dag i veckan. Att gravstenarna blev populära kan man se på de båda begravningsplatserna i Oskarshamn.

Halva september var gången och träden i stadsparken hade så smått börjat fälla sina löv. 

Under promenaden till Alphyddan hade de båda suttit ner en stund vid vattenkiosken. Där serverades -herrarna ett gott och svalkande isvatten från bryggeriet. Bergström berättade om de två parkfester han ordnat och som genomförts med stor uppslutning av stadsborna. Nu planerade han för ytterligare en stor fest i stadsparken. 

Det var dags för årets sista besök vid Alphyddan. Väl framme vid sommarrestaurangen välkomnades de båda av den leende källarmästaren Fredrik Nilzén. Efter måltiden intog herrarna eftermiddagsgroggen på Alphyddans veranda. På verandan diskuterade Bergström och Schylander den gamla idén att hylla ryttmästaren Johan Fredrik Hultenheim med en minnessten i stadsparken. Bergström ansåg att Hultenheim var stadens egentliga grundare. De sista åren hade ryttmästaren varit bosatt i staden. Redan året efter hans död hade en fond stiftats som skulle bekosta ett minnesmärke över ryttmästaren. Under sin levnad hade han ivrat för köpingen Döderhultsviks stadsrättigheter. När det målet var uppfyllt hade han engagerat sig i frågor som rörde den unga stadens utveckling.

J F Hultenheims minnessten avtäcktes vid en festdag i stadsparken den 11 juli 1899.

Medaljong i brons

Bergström berättade att han träffat skulptören Sigrid Blomberg från gården Skärshult i Fliseryds socken. Sigrid Blomberg hade just avslutat sin långa utbildning vid konstakademin i Stockholm. Hon befann sig nu i Oskarshamn för att utföra en altarutsmyckning i stadens kyrka.

Sigrid Blomberg hade lämnat ett förslag som innebar att hon skapar en medaljong i brons med ryttmästarens porträtt. Medaljongen skulle monteras på en sten i röd granit med inskriptionen J F Hultenheim. Den röda graniten skulle Schylander leverera från sitt stenhuggeri i Uthammar.

Med tiden fick även Carl Fredrik Bergström sin minnesplats i stadsparken. Den ligger strax öster om kyrkan. Platsen som kallas ”Bergströms kulle” är utsmyckat med ett rådjur i brons skapat av skulptören Arvid Källström. 

Text: Thomas Gren

Foto: Arkivbild

Magisk källa lockade fattig och rik

Numera vallfärdar vi till Spa-anläggningar. Förr drack vi brunn. Gemensam nämnare: Vatten har över tid varit en ­källa till hälsa och vederkvickelse. I Oskarshamn upp­täcktes en hälsobringande källa av en tillfällighet 1744, som ­utnyttjades flitigt under närmare 200 år!

Det var den avskedade båts­mannen Gabriel Svala som upptäckte källan med mineral­rikt vatten i Norrby, en källa som var belägen på kyrkoherde­­­­­-bo­stället Rödsles ägor. Bildhuggaren Anders Dahlström i Gränerum byggde ett brunnshus över källan. Och på en av väggarna hyllades Svala: ”När båtsman Lyra i sin yra gick vid bäckens lopp, fann han källans åder opp”. 

Eget dricksglas

Resenärer vid det intilliggande gäst­giveriet och boenden i Döderhults­trakten var de som först besökte källan. Intresset ökade och fler och fler samlades vid Norrby hälsokälla. Vid försommartid öppnades källan och under midsommarhelgen ­kulminerade intresset för det hälsobringande och magiska vattnet.

Vid brunnen ställdes gästerna upp i procession, var och en med ett eget dricksglas. När följet kom in i brunnshuset östes vattnet upp i glasen med en skopa, när vattnet var drucket fortsatte processionen runt källådern och vidare ut ur brunnshuset. 

Årligen besökte mellan 400 och 500 personer källan i Norrby. Käll­vattnets mineral­innehåll och järnhalt var fullt jämbördigt med de kända ­hälso­källorna i landet. 

Brunnspaviljong

I maj månad 1857 uppfördes en ny brunnspaviljong vid Norrby hälsobrunn. Den 13 juni öppnades brunnsdrickningen. En nyhet för året, som gästerna uppskattade, var samarbetet mellan hälsobrunnen och den nya badinrättningen på Garn­holmen (Badholmen).

I dag finns få spår av verksamheten vid Norrby hälsobrunn. Det enda påtagliga minnet på
platsen är det enkla brunnskaret som vilar
över hälsokällan.

Efter hälsobad på Badholmen och middag för en billig penning i staden tog sig brunns­gästerna till Norrby. Brunnsavgiften för ståndspersoner var två riksdaler och för allmoge en riksdaler riksmynt. I den nya brunns­paviljongen fanns även tillgång till en brunnsläkare. Populariteten avtog för att helt upphöra i mitten av 1890-talet.

1899 gjordes ett försök att åter­in­rätta brunnsdrickningen på initiativ av grosshandlaren Carl August Ideström och stadsläkaren Efraim Habbe. Intresserade kunde genom en insats om 10 kronor ge sitt stöd till ­föreningen. ­Intresset var stort och inom kort tid tecknades 241 insatser. Tre nya paviljonger anlades och attraktiva promenadstråk skapades. Något som innebar att 200 personer var inskrivna i hälsobrunnsföreningen inför nypremiären 1899.

Intresset avtog

Trots stora ekonomiska satsningar gick inte verksamheten en ljus framtid till mötes. Tvärtom avtog intresset att dricka brunn och föreningen upplöstes.

År 1907 var det slut och brunns­paviljongen flyttades till Oskarshamns Folkets Park. Där fick byggnaden namnet ”Galejan”. När stora delar av parkområdet ändrades till affärs­område fanns ett förslag att byggnaden skulle flyttas till Brädholmen. Det föreslagna kom inte att genomföras, brunnspaviljongen revs 1995. Därmed var brunnsdrickartraditionen definitivt slut i Oskarshamn.

Inte matt utan hatt

Vid Norrby hälsokälla fanns en så kallad fattigbössa, en skulptur i trä, utformad som en mansperson i naturlig storlek. Skulpturen fick namnet Jonas P Dödergren. I sin hand håller han ett plakat med texten:  ”Ödmjukast jag er beder fast rösten min är matt, kom, lägg en penning neder men lyft uppå min hatt.”

Troligtvis är fattigbössan tillverkad av bildhuggaren Anders Dahlström i ­Gränerum. Han är känd för att han utfört och skänkt predikstolen i Döderhults kyrka. När Norrby hälsokällan stängts fick Dödergren sin hemvist i Döderhults kyrka. Där kunde Dödergren studeras fram till slutet av 1990-talet. I dag återfinns ­Dödergren i en av Rödsleskolans lokaler. 

Text: Thomas Gren

Foto: Thomas Gren, Arkivbild

Med känsla för Oskarshamn

Skeppsvarv, stenbrytning och industrier. Personer, ­händelser och platser. Stadsmagasinets egen konnässör Thomas Gren ­kommer att guida läsarna genom Oskarshamnstraktens rika historia. 

Med start i detta nummer ­påbörjar Stads­magasinet en artikelserie om ­personer, händelser och platser med anknytning till Oskarshamnstraktens historia. Vid rodret står Thomas Gren som kan titulera sig både författare och föreläsare i ämnet. 

– Det är ett intresse som har ­funnits med mig länge. Jag flyttade till ­Oskarshamn i slutet av 70-talet och läste historia redan innan jag kom hit. Och väl här började jag intressera mig allt mer för just Oskarshamns historia, berättar Thomas Gren. 

Jubileumsbok

Anknytningen till Oskarshamn har bara blivit starkare med tiden eftersom Thomas, som nu är pensionär, tillbringade större delen av sitt yrkesliv i stadshuset – först på kulturförvaltningen och senare som kommun­sekreterare och nämndsekreterare. Lagom till ­stadens 150-årsjubileum 2006 skrev han boken Oskarshamn – vid Smålands­kusten.

– Det finns mycket ­intressant ­material att plocka fram om ­Oskarsham. Min tanke är att ­koppla berättelserna om olika personer, ­platser och händelser till kalendern. I första avsnittet skriver jag till ­exempel om att dricka brunn i Norrby, vilket främst var en sommaraktivitet. 

Föreningsmänniska

Genom åren har Thomas också ­varit ­engagerad i föreningslivet med styrelse­­uppdrag i både hembygds­föreningen och museiföreningen Hård klang. Även sjöfartsföreningen har fått en del av hans tid.

– Det är extra roligt på en sådan här plats där sjöfarten har haft en så stor betydelse. Det har funnits inte mindre än nio skeppsvarv här i Döderhults­viken och det första varvet kom till redan på 1600-talet, berättar Thomas. 

Just varven, sjöfarten och inte minst Oskarshamns industrihistoria finns det stor anledning att återkomma till i kommande artiklar, menar Thomas. 

– Det finns ett stort sug efter att få veta mer och det ska bli roligt att få vara den som står för berättandet. 

Text: Jonas Axelsson

Foto: Curt-Robert Lindqvist

 

THOMAS GREN

Ålder: 68 år

Bor: Oskarshamn

Gör: Pensionär med stort historieintresse. Håller föredrag, stadsvandringar med mera.  

Aktuell: Skriver historiska följetonger i Stadsmagasinet med start i detta nummer. 

Läskigt värre på spökvandring

Mystik och övernaturliga krafter har kopplats till Halloween sedan urminnes tider. Något som finns att hitta även i Oskarshamn med omnejd. Följ med Thomas Gren, expert på lokal historia, på en skrämmande spökvandring. Alltifrån ett väldokumenterat spökhus, till skräckfyllda platser med ett blodigt förflutet.

laskiga-platser-1-galjbacken

Galgbacken i Krokstorp har ett blodigt förflutet. Här avrättades folk som offentligt nöje och avskräckande exempel.

Oförklarliga ljud av fotsteg. Piano som spelar av sig självt. Dörrlås som vrids om fast ingen är där.
Det finns gott om spökupplevelser runt om i Oskarshamns kommun. En av dessa utspelade sig i huset Grönlid vid Krokstorp, utanför Kristdala, under en period om 42 år.
– Den numera bortgångne landsfiskalen (polisen) Karl Wijkström bodde här i början av 1900-talet och skrev ner sina iakttagelser, berättar Thomas Gren i början av spökvandringen.
Landsfiskalen hade fast tjänst på tingshuset i Ishult, deltog ofta på rättegångar och var en välrespekterad man i samhället. Då förtroende var viktigt för honom, var han noga med att skriva ner även andras iakttagelser i samma hus. Bland annat hörde tjänstefolket hur pianot spelade av sig självt om natten och ljud av tassande fotsteg i tomma rum. Även vänner och släktingar rapporterade om samma sak.
Så här skrev hans vän Werner Lindström:
”Låset i denna dörr, som alltid var svårt att få upp och ännu svårare att få på igen, gammaldags som det var, vreds tydligt om. Dörren slogs igen med en skräll, så kraftig att min säng riktigt skakade till. Steg hördes fortsätta ner för trappan…”
Wijkströms syster, fru Hilma Wiik, tillbringade sommaren 1927 i Grönlid och det blev en upplevelse att komma ihåg. En natt hördes tydliga ljud av häst och vagn på gårdsplanen, men någon häst och vagn fanns inte. Dörrar öppnades av sig själva och fotsteg hördes i trappan.
”Det tassande ljudet avlöstes med ett trevande på min dörr efter nyckeln, som jag hade tagit ur /…/ Låset i dörren mellan mitt rum och spökrummet vrides plötsligt om, liksom av en kraftig hand. Detta var mer än jag kunde härda ut med, varför jag gav till ett galltjut, varefter det blev alldeles tyst”.
Spökerier eller inte, närliggande Krokstorp har som många känner till ett förflutet som kan vara obehagligt. Här ligger nämligen Tunna län härads avrättningsplats, precis intill nuvarande Furulids festplats. Trots att tingshuset flyttades härifrån till Ishult, fortsattes galgbacken att användas. Den 30 augusti år 1829 ägde den sista avrättningen rum. Torparen Anders Blomberg i Gryssebo, Högsby miste livet efter att ha mördat en knalle från Västergötland vid namn Lars Svensson.
– På den tiden var det vanligt med dödsstraff. Avrättningarna var ett offentligt nöje men skulle också verka som avskräckande exempel, säger Thomas Gren och visar minnesstenen som finns uppsatt precis vid vägen.laskiga-platser-3-gronlid
Ett annat minnesmärke, men av det mer okonventionella slaget, går att hitta på gamla landsvägen till Mönsterås mellan Emsfors och Forsa. Det är ett så kallat riskast, som fortfarande är aktivt, från 1600- eller 1700-talet (det råder delade meningar om när).
– På den här platsen ska två pojkar blivit ihjälslagna av en man som upprördes för att de lekte med en brödkaka. Det var svält och ont om mat, berättar Thomas Gren.
Numera ligger det en hög med gran- eller tallris på platsen där det hände. Alltid färskt. Så har det varit så länge någon kan minnas. Folktron är nämligen att den som går förbi utan att kasta ris får höra pojkarna jämra.
– Ett annat barn som sägs ha råkat illa ut var född av en piga på Fredriksbergs herrgård på 1800-talet. Barnet togs av daga och blev en myrling, alltså ett litet odöpt barn som går igen. Mycket mystiskt, säger Thomas Gren och tittar ut över Fredriksbergs gårdsplan där det precis börjat skymma.

Text: Kristin Ekstrand
Foto: Curt-Robert Lindqvist