Kusliga spökupplevelser i Oskarshamn

När mörkret sänkte sig över stadsdelen Gröndal hösten 1887 spökade det förskräckligt i ett hus intill Gröndals­gatan. Varken föräldrar eller barn som bodde i huset fick någon ro för de hiskeliga gastar som under nattens ­timmar uppvaktade familjen.

Ibland var det stora gubbar med mästermansbilor på axeln i sällskap med små flickebarn som skrämde de stackars människorna. Ibland var det andra otäcka figurer som visade sig.

För att slippa besök av nattgästerna hade hustrun kommit på den originella idén att på ytterdörren sätta upp en skrivelse med följande innehåll: ”Jag Anna Wilhelmina är icke hemma i natt och jag Emelie Adele, dotter i familjen, är inte heller hemma”.

Ett antal spökplatser

Gröndal var bara en av flera platser för spökupplevelser i Oskarshamn. I stadens omgivningar fanns några platser där bostadshus var bebodda av spöken.

Vita damen i Orrängen har också sin givna plats när det handlar om det moderna spökeriet i Oskarshamn. Hon hade sin hemvist i en av de större villorna i stadsdelen men syntes även skrida fram över de välkrattade promenadgångarna på kyrkogården vid midnattstid.

Gröndalsgatan med varvsbyggnader till vänster och kopparverket i fonden. I bostadshusen intill gatan bodde några familjer som hade hemsökts av spöken.

Det hemsökta envåningshuset

Senare under hösten 1887, vid slutet av oktober månad, avled en för många stadsbor välkänd person. Det var biljettförsäljerskan och affischörskan änkefru Alicia Lundin som lämnat det jordiska. Under sista tiden av sin levnad bodde hon i ett litet envåningshus vid Dammgatan centralt i Oskarshamn. Efter fru Lundins död stod huset obebott fram till årsskiftet 1888.

I december månad hade underliga rykten börjat cirkulera om detta hus. Man hade trots att huset var obebott sett ljus lysa i rummen och även besynnerliga ljud hade hörts därifrån. Några spökgestalter hade också visat sig i fönstren.

Följden blev att husägaren inte kunde finna någon ny hyresgäst. Då tog en annan gift kvinna mod till sig och hyrde och flyttade in i huset på nyåret med sina små barn. Hon förklarade att hon inte fruktade några spöken. Men hon fick uppleva något helt annat.

Första natten i huset, vid midnatt, började ett förskräckligt liv. Jämrande läten steg upp från källaren under huset, sängen som kvinnan låg i lyftes upp i alla fyra hörnen och sköts av osynliga händer framåt i rummet.

En nattvandrande stadsbo som passerat huset berättade att den avlidne fru Lundin själv visat sig i ett fönster. Följden blev att den vettskrämda kvinnan följande dag tog barnen med sig och huvudstupa flyttade ut ur huset.

Vy över Dammgatan med mera. I bildens mitt ligger spökhuset som fru Alicia Lundin ägde.

Utryckningen

Nu grep ordningsmakten in och två poliskonstaplar beordrades att tillbringa en natt i det förskräckliga huset. Det hjälpte inte att de tillhörde ordningsmakten. Det spökade skoningslöst och konstaplarna vågade inte tala om allt det ohyggliga de under nattens timmar fått uppleva.

Poliskonstaplarna avslöjade dock att de hört fru Lundins röst som yttrade. ”För själ och pina bär bort säcken med dödskallarna och benen som finns under golvet”.

Det gamla huset vid Dammgatan stod sedan obebott några år innan det revs.

Text: Thomas Gren

Foto: Thomas Gren, Arkivbild