Metallsökning är en ­hobby på uppgång som ­kräver både skicklighet och ­tålamod. ­Nyfikenheten är lika stor varje gång detektorn signalerar träff och med lite tur kan man bli rikligt belönad. 

Alessandro Sandberg är en erfaren metallsökare. Han skaffade sin utrustning för tio år sedan och har praktiserat sin hobby på många platser, både i Sverige och utomlands. Stadsmagasinet träffar honom i Stadsparken i Oskarshamn där metalldetektorn direkt börjar pipa och spraka. 

– Det finns mycket berg och mineraler i marken som stör ut signalerna och det gäller att ställa in rätt känslighet så att man inte gräver efter något som inte finns. Skulle man gräva på allt skulle det inte finnas någon gräsmatta kvar. Och man får räkna med att hitta mycket skräp – för det är sällan det dyker upp skatter, men det händer absolut, berättar Alessandro och sveper över en plätt i närheten av kyrkan.  

Kapsyler och rester av aluminiumburkar är vanliga i Stadsparken, men det händer att Alessandro Sandbergs sökande leder till betydligt mer intressanta fynd.

När detektorn signalerar en träff är det inte bara att sätta spaden i marken hur som helst. Alessandro har en särskild teknik och en särskild spade med sågtänder på sidorna. Med den gräver han raka kanter och välter upp grästuvan så att den lätt går att lägga tillbaka. Det är nämligen mycket noga att man lämnar platsen i samma skick som man fann den. 

– Därför jobbar jag alltid med en bit i taget. Först gräver jag och sedan restaurerar jag innan jag går vidare till nästa ställe. Det är väldigt viktigt att inte lämna efter sig några gropar eller jordhögar, betonar han. 

Metallsökning kan vara mer än bara ett spännande fritidsintresse. Som medlem i Sveriges Metallsökarförening har Alessandro samarbetat med till exempel arkeologer och andra medlemmar ur föreningen har vi flera tillfällen hjälpt Missing People. 

– Man kan även ha nytta av utrustningen för att lösa praktiska problem. En gång fick jag till exempel hjälpa en bekant i Oskarshamn att hitta en bilnyckel som hade tappats i snön på garageuppfarten. Utan metalldetektorn hade det varit väldigt svårt att hitta den innan snösmältningen, säger Alessandro. 

Ringar, halsband och mynt. Alessandro Sandberg har hittat mycket fint genom åren. Armbandsuret är en schweizisk dykarklocka av märket Mondia som fortfarande fungerar efter att ha legat i marken i 30 år.

Men det är inte bara att skaffa sig en metalldetektor och ge sig ut för att söka hur som helst. Tillstånd från Länsstyrelsen samt markägare krävs – även på den egna tomten. Det är kulturmiljölagen som reglerar vad som är tillåtet, i syfte att skydda våra fornlämningar. 

– För mig handlar det inte om att hitta gamla grejer i första hand. Utan snarare att hitta unika grejer – saker som inte riktigt hör hemma på platsen. Sådant tycker jag är spännande för det sätter igång fantasin. Men även om jag bara hittar metallskrot känns det bra att det kommer upp ur backen och kan lämnas till återvinningen. Det gör ju att det finns en miljövinst med den här hobbyn också, konstaterar Alessandro. 

Om man lyckas gräva fram värdefulla föremål som guldringar eller klockor ska dessa lämnas in till polisen. Det förekommer att metallsökare får hittelön för sina fynd, men det vanligaste är att föremålet blir liggande hos polisen utan att någon hämtar ut det. Och om allting är gjort på rätt sätt – med rätt tillstånd – får den som hittade föremålet behålla det och ingen kan komma och göra anspråk på det i efterhand. 

– En stor del av tjusningen ligger i känslan av att vara ute på ”skattjakt”, som jag känner igen från när jag var barn. Jag har alltid tyckt om Indiana Jones och det här är väl så nära jag kommer att jaga efter historiska grejer, säger han med ett leende. 

Text: Jonas Axelsson

Foto: Mikael Bergkvist