Han har spelat med såväl Michael Monroe i Hanoi Rocks som Chris Shiflett från Foo Fighters och hängt med ­merparten av rockvärldens mest kända artister. Trummisen Jolle Atlagic lever sin rockstjärnedröm och har ett cv som få. Nu släpper han nya skivor med både The Quill och Electric Boys.

Våren 2021 kommer att bli riktigt intensiv för Djordje Jolle Atlagic från Industrigatan i Mönsterås. I slutet av mars kommer The Quills nionde platta, Earthrise, och i slutet av april kommer ytterligare en fullängdare med Electric Boys: Ups!dedown.

– Fantastiskt! Att släppa två nya album, tillsammans med kulturpriset som Quill nyligen fick ta emot från Mönsterås Kommun för våra insatser inom det kulturella verksamhetsområdet, gör ju att de här pandemitiderna ser lite ljusare ut, säger Jolle med förhoppning om att även få komma ut och möta publiken inom en inte allt för avlägsen framtid.

För snart 50 år sedan, sommaren 1971, kom han till världen, Stana Atlagics son Djordje. Vi och hela rockvärlden känner honom som Jolle, trummis i The Quill, Firebird, Hanoi Rocks och Electric Boys. Men hur hamnade han där, bland rockstjärnorna? Det började hemma i Mönsterås, på fritidsgården Solhem.

– Ja, det är tack vare Helga Thuresson på Solhem som jag fick mitt första trumset och började spela, minns Jolle. Jag hade tjatat och tjatat på de äldre killarna på ”unkan”, som vi kallade fritidsgården, om att få testa att spela trummor. Efter ett tag så fick jag chansen och Helga ringde direkt till mamma och sa: Kom ner hit och titta på din son, det här brinner han för!

Stana såg sin son och såg att det här var vad han ville. Hon gjorde ett djupt hål i hushållskassan och skaffade Jolle ett trumset.

– Det var inte så lätt för henne, berättar Jolle. Hon levde ensam med mig och det var inte alltid så fett. Men hon ställde upp och det är jag henne evigt tacksam för.

Det är med kärlek i rösten som han berättar om sin mamma som gick bort för drygt fyra år sedan.

– Hon var otroligt kärleksfull men samtidigt stenhård i sin uppfostran, minns han. Hon hade ett trick när hon skulle skälla ut mig och fick mig alltid att sitta ned när det var dags. Det var enda sättet för henne att bli längre än  jag.

Har hållt ihop

En av de första som Jolle fick kontakt med genom musiken var Christian Carlsson, tre år äldre än gängets lillkille från Industrigatan. Christian finns än idag kvar vid Jolles sida och tillsammans har de i drygt 35 år varit kärnan av The Quill.

– Bandet som vägrar att dö, säger Jolle och skrattar. Chrille och jag är de enda som varit med hela tiden.

Bandet hette från början Quil men bytte namn i början på 90-talet till The Quill.

– Jag ville egentligen att vi skulle byta namn helt, men Chrille stod på sig och det nya namnet blev någon slags kompromiss. Det var vid namnbytet som den riktiga satsningen satte igång.

Men redan innan dess hade bandet hunnit släppa två singlar med två olika sättningar.

– Det tog ett tag att hitta rätt sättning på bandet, menar Jolle. När både Magnus Ekwall och Roger Nilsson var med på tåget så kändes det som om det var läge att satsa på en fullängdsplatta.

Vi är då framme vid 1993, bandet skriver låtar på löpande band och till slut kopplas bandet ihop med Malmö-producenten Berno Paulsson som fick uppgiften att ta hand om Mönsteråskvintettens sound.

– Vi hyrde ett hus i Limhamn sommaren 1994 och spenderade en dryg månad med att spela in debutplattan The Quill, berättar Jolle. 

1995 släpptes albumet på skivbolaget Mega Rock Records.

Skivan följdes upp av en handfull spelningar där bandet bland annat besökte rockfestivalen i Karlshamn, nu mera känd som Sweden Rock. Mottagandet i pressen var bra och ett par fina betyg seglade in och stärkte killarnas självförtroende. The Quill, som hittills bestått av fem medlemmar, decimeras efter första plattan.

– Keyboardisten Anders Haglund hoppade av och vi blev fyra, konstaterar Jolle Atlagic. Det gjorde att vi blev mer gitarrbaserade och soundet blev betydligt tyngre.

Visionen fanns där och bandet började jobba vidare för ytterligare ett album. Det tog några år, men 1999 så låg uppföljaren Silver Haze klar för release. Även denna gång hade inspelningen skett i Malmö under Berno Paulssons ledning.

– Sakta men säkert började vi ta oss framåt, minns Jolle. Det började hända mer och mer kring bandet och det kändes som att vi var på väg åt rätt håll.

Stannade i Mönsterås

Noterbart är att bandet stannade kvar i Mönsterås trots att branschen är – och alltid har varit – centrerad till storstäderna.

– Det har varit en otroligt stor fördel för oss att bo i Mönsterås, menar Jolle. Här finns replokaler så det räcker och vi har aldrig behövt dela lokal med någon utan kunnat få öva när vi behövt, både natt och dag. Dessutom är hyran för en replokal i till exempel Stockholm astronomisk om du jämför med landsbygden.

För Jolle, som vuxit upp med planscher på alla sina idoler i pojkrummet, var rockstjärnedrömmen inom räckhåll. När det drog ihop sig till album nummer tre för The Quill skrevs kontrakt med tyska SPV/Steamhammer och japanska JVC/Victor. Helt plötsligt fanns det pengar att stoppa in i produktionen. Mycket riktigt så är det också trean, Voodoo Caravan från 2002, som räknas som en av bandets bästa.

Plattan följdes upp med en massa spelningar på bland annat tyska jättefestivalen Wacken Open Air. 

Nu började det gå undan i raketfart och kvartetten vilade inte på hanen utan satte omgående igång med uppföljaren Hooray! It’s A Death Trip. 

Efter tre plattor inspelade tillsammans med Berno Paulsson i Malmö såg de sig nu om för att utveckla sitt sound. De hamnade i Halmstad tillsammans med bland andra In Flames-producenten Daniel Bergstrand. Resultatet blev lyckat och ledde till en omfattande Europaturné tillsammans med jättarna i Monster Magnet.

– Fantastiskt, konstaterar Jolle. Det var sjukt kul att få känna på det riktiga turnélivet!

Ett turnéliv som däremot inte passade basisten Roger Nilsson på den plats han då befanns sig på i livet. Han hoppade av och framtiden verkade oviss.

– Det här var ju när nedladdningen av musik exploderade, berättar Jolle. Ingen ville köpa skivor längre och skivbolagen drog sig tillbaka och vågade inte satsa. Så när bandet, tillsammans med nya basisten Robert Triches, försökte få till ett femte album satt det hårt inne.

– Vi lyckades dock få skivbolaget att satsa och fick till studiotid i Celle i Tyskland tillsammans med Helloweens producent Tommy Newton.

Femte fullängdaren In Triumph släpptes 2006 och följdes upp med en del spelningar ute i Europa samt ytterligare ett gig på Sweden Rock Festival. Därefter kom dråpslaget.

– Mangan hoppade av, berättar Jolle och syftar då på sångaren Magnus Ekwall, en av hörnstenarna till The Quills sound och framgång. Det tog liksom musten ur oss och vi gick på tomgång.

Jobbade som snickare

Jolle drog sig tillbaka, ägnade sig åt familjen och jobbade som snickare. Han hade inte gett upp utan bidade sin tid. Hoppet och ambitionen fanns där.

– Jag satt en kväll och slösurfade på MySpace, berättar han. Tänkte att jag skulle kolla vad den gamla Electric Boys-sångaren Conny Bloom höll på med. Hittade honom där och såg att han då spelade med de finska glamrocklegenderna Hanoi Rocks och att de för tillfället sökte ny trummis.

Jolle skickade iväg ett mess där han berättade om sig själv och sina erfarenheter.

– Jag minns att jag skrev: I would love to hit the skins in Hanoi Rocks, säger Jolle och skrattar.

Och för att göra en lång historia kort: så blev det! Efter en audition och tre provspelningar så var han anställd.

– Jag var iväg på en ridtävling med min bonusdotter Aline när de ringde, säger Jolle. Snacka om kontraster!

Hanoi Rocks var inget direkt favoritband för Jolle.

– Jag visste ju vilka de var och så men hade aldrig riktigt lyssnat på dem.

Men det fick han göra nu. I tre månader lyssnade han oavbrutet på deras digra katalog för att bekanta sig med det som skulle bli hans nya jobb.

– Sedan träffades vi i Helsingfors för två dagars intensivt repande innan den första officiella spelningen med mig som trummis. 

Skådeplatsen var Sweden Rock Festival i blekingska Norje och därefter satte cirkusen igång på allvar.

– Med Hanoi Rocks fick jag uppleva sådant som jag bara drömt om, berättar Jolle. Vi turnerade överallt och jag fick träffa människor jag tidigare bara beundrat på skivomslag. Tänk dig bara att få sitta och käka frukost i Spanien tillsammans med Duff McKagan från Guns ’n Roses. Jag levde verkligen drömmen!

Jolle konstaterar dock, så här i efterhand, att det var tur att hans sejour i Hanoi Rocks skedde när han var runt 37 år och inte tidigare.

– Nu hade jag erfarenhet och distans till allt och kunde hantera livet på vägarna.

Misslyckad turné

Redan under Hanoi’s sista Japanturné fick Jolle frågan om att fortsätta karriären i gitarristen Andy McCoy’s soloband. Han fick löftet om att världsstjärnan Chris Shiflett från Foo Fighters skulle ingå i bandet.

– Initialt var planen att vi skulle göra en turné men det blev inte riktigt som vi tänkt oss, konstaterar han.

Andy McCoy är inte känd för att vara lätt att samarbeta med och redan efter två spelningar skar det sig ordentligt med bandet och både Jolle och Chris lämnade omedelbart.

– Det hade vi kommit överens om redan från början, berättar Jolle. Drar det ihop sig till bråk så drar vi!

Väl tillbaka på den småländska, trygga ostkusten så började åter arbetet med att sparka igång den gamla Quill-maskinen igen.

– Jag tror att Chrille och jag saknade varandra, säger han och skrattar.

Tillsammans med Triches gav de sig ut och letade ny sångare. Valet föll på Gävlesonen Magnus Arnar och i dennes hemstad spelade The Quill in sin sjätte platta. Full Circle släpps 2010 och bandet ger sig ut på sin första USA-turné.

– Vi samarbetade med Backyard Babies gamle manager Micke Sundén och han sydde ihop en tre veckor lång turné på den amerikanska västkusten, berättar Jolle. Vi fick spela på alla de coola ställen som alla våra idoler har lirat på.

Väl hemkomna från staterna går basisten Robert Triches och The Quill skilda vägar och en gammal bekant gör åter entré för att tämja det fyrsträngade monstret.

– Roger Nilsson kom tillbaka till bandet och vi fick ny energi till att fortsätta det kändes bra att han var på plats, eller som han själv uttryckte det: back on the mothership.

The Quill hann med ytterligare ett album, Tiger Blood som kom 2013, innan det åter igen var dags att göra en justering i bandets sättning.

– Magnus Arnar beslutade sig för att dra i handbromsen och ta en paus, berättar Jolle som nu vid sidan av trummandet i det egna bandet även vikarierade ganska intensivt i Electric Boys tillsammans med Hanoi-kollegorna Conny Bloom och Andy Christell.

Även den här gången blev det en gammal bekanting som åter anslöt till kärntruppen.

– Efter lite om och men och en hel del jammande så var Mangan Ekwall tillbaka och cirkeln var sluten.

Vilja av stål

För Jolle startade engagemanget i Electric Boys redan 2009 och har med åren växt rejält. 2015 blev han fast medlem och delar trumsysslan i bandet med originaltrummisen Niklas Sigewall.

Men hur hinner han med allt? 100 procent The Quill, 100 procent Electric Boys och så en heltidstjänst som snickare på KBG i Oskarshamn. Tilläggas ska också att Jolle har en dotter, Alice 17 år, samt en särbo och blivande fru i form av Carina Eiche som självklart också vill ha sin del av kakan.

– En vilja av stål, förstående arbetsgivare och en fantastisk familj, blir det korta och enkla svaret.

Text: Jonas Frykman

Foto: Svante Frykman

Visste du att …

… Jolle Atlagic en gång sökte jobbet som trummis i det svenska hårdrocksbandet Mustasch? Han fick uppdraget men valde att tacka nej då Quill och familjen var viktigare och Mustasch’s schema var allt för fullspäckat.

– Han hade lite för hårda krav den gode Gyllenhammar, konstaterar Jolle.

 

Jolle om låtarna på Earthrise:

• Hallucinate – En tung catchy kioskvältare som blir albumets andra singel.

• Keep On Moving – Skrev jag musiken till på fem minuter… eller en kvart tog det nog. Alla bitar föll på plats väldigt snabbt. En väldigt straight forward låt med ett simpelt arrangemang. Det blev första singeln. 

• Dwarf Planet – Är en lång resa i dynamikens värld. Närmare sju minuter och sjutton sekunder lång! Är man ett fan av 70-talets tyngre band kommer man att älska den här. Singel nummer tre.

• Left Brain Blues – Magnus skriver alla texter och jag vet att den här handlar om ADHD. Känns som en lättlyssnad klassisk Quill-låt. Kom också till väldigt snabbt. 

• Earthrise – Bygger på ett riff som Chrille gjorde redan till förra plattan, Born From Fire. Till slut fick den se dagens ljus och refrängen är nog det tyngsta och ”doomigaste” vi någonsin gjort! 

• Evil Omen – En episk resa som börjar i de lugnaste vatten och fortsätter i dom hårdaste haven…  Den här ligger på nio minuter och 34 sekunder! Den längsta låten vi någonsin gjort och helt klart en av favoriterna…  

• 21st Century Sky – Chrilles idé och som de flesta andra låtarna har den snickrats ihop tillsammans med hela bandet på Kuggen (replokalen). Verserna har nog den mest udda rytm och beat på trummorna som jag någonsin har spelat. Gillar man Tony Iommi så älskar man det här…  

• The Zone – Är uppbyggd i två delar. Den första tunga delen hade jag i bakfickan och den andra snabba delen komponerade vi tillsammans. Ibland blir två låtar en låt helt enkelt. Det roligaste med att skriva låtar i Quill är att det verkligen inte finns några regler…  

• Dead River – Är en skön flummig tryckare som Roger har bidragit det mesta till. Den här spelar jag inte på överhuvudtaget. Tror att Roger eller vår producent Erik Nilsson står för all percussion här…  Bra sista låt! När man har hört denna vill man kramas.