I slutetet av april var det release för My Ways senaste skiva ”Never Lose that feeling”. Bandet består av Jerker Bergkvist, Christian Sandell, Janne Pettersson och Peter Hellström.

En gammal nylon­ strängad Bjärton i ministorlek och en pojkrumsdröm om att någon gång få stå på scenen.
– Ja, det var där någonstans det började, säger Jerker och ler vid minnet av de första trevande ack­ orden som traggla­des in under musiklektionerna på Rödsleskolan.
Mycket har hänt sedan dess och med det helt nysläppta albumet ”Never lose that feeling”, som är den tredje skivan med bandet My Way, knyts trådarna ihop igen.
– Inte minst genom att min dotter Tea är med och spelar fiol på en låt. Hon var 13 år när den spelades in och det var ungefär i den åldern jag insåg att jag faktiskt kunde spela i band. Jag hittade även en fin ungdomsbild på mamma som pryder omslaget. Hon har alltid trott på mig och även varit på en del konserter. Bland annat på Hultsfredsfestivalen.
Det var via gitarr och sång i lokala storheter som Magiska Hunden och så småningom Wonderwheel som pojkrumsdrömmarna började ta form under sent 80-­tal.
– Vi hade replokal under Posten – Stadsmagasinets och KreParts nuvarande lokaler – i Kristinebergs centrum. Det var som ett andra hem där jag tillbringade det mesta av ledig tid vid sidan av skola och jobb. Att sedan få uppträda på Parkfestivalen och likande arrangemang var riktigt stort.
1992 gick flyttlasset till Stockholm och Jerker var fast besluten om att ta musikkarriären ytterligare ett steg. Den svenska indiepopscenen var omtalad över hela världen och med stockholmskvartetten Bobsleigh var det stora genombrottet inte långt borta.
– Det var en kul period med spel­ningar på alla dåtidens populäraste konsertställen i Stockholm och Göte­borg. Vi gjorde flera demos och spelades en del på P3. Den stora drömmen var ett skivkontrakt – men tyvärr föll vi alltid på målsnöret.
Med familj, husrenovering, sommar­stuga och allt därtill sattes musiken på sparlåga i början av 00-­talet. Paradoxalt nog var det då det började hända saker.
– En granne i kvarteret var trum­mis och vi började prata om att göra något tillsammans. Även om mitt aktiva musicerande hade minskat satt jag fort­ farande hemma på kammaren och gjorde låtar för husbehov, berättar Jerker.
I den nybyggda friggeboden som fungerade som kombinerad replokal och studio såddes fröet till My Way. 2004 släpptes debuten ”Songs we ́ve learnt to play”.
– Vi var en trio som träffades någon gång i veckan för att repa och gjorde lite spelningar i Stockholm då och då. Dessutom spelade jag även in en del andra band i studion.
Att satsa på kvalitet istället för kvantitet visade sig vara ett lyckokast och resulterade så småningom i ett kontrakt med det lilla oberoende stock­holmsbolaget Rhythm Ace. Utan att hasta och med viss omstuvning i bandet släpptes uppföljaren ”Älta” 2010 som rönte en del uppmärksamhet och ledde till flera spelningar.
Åtta år senare och med ytterligare medlemsbyten är det återigen dags. I slutet av april var det release för ”Never lose that feeling” på skinande svart vinyl. Det hand­lar fortfarande om en kombination av vackra och larmiga gitarrer, välmejslade arrangemang och patinerade refränger. Med en viss skillnad mot tidigare.
– Nu gör jag det jag verklig vill göra. Musik som jag själv gillar. Allt annat är redan uppfyllt!
En del spelningar är redan inbokade i Stockholm med omnejd. Att återvända till Oskarshamn och spela skulle vara lite speciellt för Jerker.
– Det skulle nog kännas aningen surrealistiskt eftersom det är så länge sedan jag stod på en scen i Oskars­ hamn. Samtidigt skulle det vara riktigt kul eftersom jag är tillbaka med jämna mellanrum för att hälsa på mamma och övrig släkt, berättar han.

Text: Mikael Petersson
Foto: Curt-Robert Lindqvist & Ken Andersson